Kortpredikan 10 maj 2019

Apg 9:1-20; Ps 117; Joh 6:52-59

Saul ”rasade av mordlust mot Herrens lärjungar”. Hans ”mordlust” gör honom till redskap för Satan själv, samma makt som trodde sig kunna besegra Herren själv när han fick honom dömd till lidande och död.

Men här slutar likheten mellan Saul och Satan. Herren tar honom i sin tjänst. Han har utvalt honom till sitt ”redskap”.      

Ljusskenet på Damaskusvägen förvandlade Sauls liv. I fortsättningen skall hans liv i stället likna den korsfästes. Han är blind i tre dagar. Ana­nias förmedlar vad som väntar honom: ”Jag skall låta honom veta hur mycket han mås­­te lida för mitt namns skull”.

Händelsen på Damaskusvägen rymmer korsets mysterium. Ondskan besegras och något nytt uppstår.     

Lukas berättar det tre gånger i Apostlagärningarna. Händelsen har präg­lat och präglar kyrkans både tro och liv.

Det är Paulus som lärt kyrkan att hon är Kristi kropp. Var lärde han sig det? 

Sannolikt på Damaskusvägen. Rösten säger att förföljelsen av de krist­na är en förföljelse av Jesus. Rösten frågar ju: "Saul, Saul, varför förföljer du mig?"

Hur blir lärjungarna så förenade med Jesus att han kan identifie­ra sig själv med dem? 

Johannes låter Jesus ge svaret, om än med ett annat språkbruk. "Den som äter mitt kött och dricker mig blod förblir i mig och jag i honom."

Genom kommunionen blir kommunikanten det han/hon äter och dric­ker.

Och än mer. Genom deltagande i den heliga euka­ristins offer dras kyrkan och kommunikanten in i sin Herres livsöde, präglat av korset.

Därför säger vi vårt ”Amen” till Guds vilja och plan, också när det liknar det som gällde för Paulus och helgonen: ”Jag skall låta honom veta hur mycket han måste lida för mitt namns skull”.

”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi.”

                                                                                                    pater Ingmar Svanteson