Kortpredikan 14 maj 2019, S. Mattias, apostel

Kortpredikan 14 maj 2019, S. Mattias, apostel

Apg 1:15-17,20-26; Ps 113:1-8; Joh 15:9-17

”Jag kallar er vänner.” Inte bara tjänare.

Det är kanske det största som Jesus säger om sina lärjungar och om sin kyrka. Vänskapen är ju öm­­sesidig och på något sätt jäm­lik.

Tydligast ser vi det hos helgonen som blivit Kristi vänner. De ”får vad de än ber om”. Kristi kärlek fortsätter i dem. De ger sina liv för sina vänner. ”Min vän är min och jag är hans.”

Men ett liknande mysterium skymtar fram när Judas måste er­sät­tas. Tolvtalet från det första Förbundet bekräftas och det nya Guds­­fol­ket tar gestalt.

Petrus tar till orda - någon måste ta initiativet. Men det är inte ett hugskott. Petrus för de andras talan och han vet att skrifter­na mås­­te uppfyllas.

Två blev föreslagna - vi vet inte av vem. Man skymtar de troen­des samverkan och samsyn. Vad är en herde utan sin hjord?

Alla ber till honom som ”känner allas hjärtan. Visa oss vil­ken du har utvalt.” Alla påminns om att apostlarna är ut­val­­­da. Den utval­de kan förvisso, men har svårare att förhäva sig.

Så kastar man lott och tar emot utslaget. Ingen/inga kan sä­ga: ’Vi vann’.

I världen pågår en ständig kamp om makten. Någon ”lösning” finns inte inom synhåll.

Lukas berättar hur kyrkan handlar i en oförutsedd situation. Vi skymtar en ömsesidig samverkan mellan gudomligt och mänsk­ligt, ödmjuk bön och frimodigt handlande, lyssnande till Skrifterna och ren överlå­tel­se. Kyrkan som ”vänskapens sakrament” skym­tar fram.

Anden leder Guds folk, så att det kan vittna om Kristi uppståndel­se. Vänskapen vittnar om samma mysterium.

O du helige Ande kom. Gör oss visa av ditt råd.

                                                                                                  pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson är katolsk präst och benediktinmunk i Den Helige Benedictus Kloster i Mariavall i östra Skåne.

Pater Ingmar