Kortpredikan 14 maj 2019, S. Mattias, apostel
Apg 1:15-17,20-26; Ps 113:1-8; Joh 15:9-17
”Jag kallar er vänner.” Inte bara tjänare.
Det är kanske det största som Jesus säger om sina lärjungar och om sin kyrka. Vänskapen är ju ömsesidig och på något sätt jämlik.
Tydligast ser vi det hos helgonen som blivit Kristi vänner. De ”får vad de än ber om”. Kristi kärlek fortsätter i dem. De ger sina liv för sina vänner. ”Min vän är min och jag är hans.”
Men ett liknande mysterium skymtar fram när Judas måste ersättas. Tolvtalet från det första Förbundet bekräftas och det nya Gudsfolket tar gestalt.
Petrus tar till orda - någon måste ta initiativet. Men det är inte ett hugskott. Petrus för de andras talan och han vet att skrifterna måste uppfyllas.
Två blev föreslagna - vi vet inte av vem. Man skymtar de troendes samverkan och samsyn. Vad är en herde utan sin hjord?
Alla ber till honom som ”känner allas hjärtan. Visa oss vilken du har utvalt.” Alla påminns om att apostlarna är utvalda. Den utvalde kan förvisso, men har svårare att förhäva sig.
Så kastar man lott och tar emot utslaget. Ingen/inga kan säga: ’Vi vann’.
I världen pågår en ständig kamp om makten. Någon ”lösning” finns inte inom synhåll.
Lukas berättar hur kyrkan handlar i en oförutsedd situation. Vi skymtar en ömsesidig samverkan mellan gudomligt och mänskligt, ödmjuk bön och frimodigt handlande, lyssnande till Skrifterna och ren överlåtelse. Kyrkan som ”vänskapens sakrament” skymtar fram.
Anden leder Guds folk, så att det kan vittna om Kristi uppståndelse. Vänskapen vittnar om samma mysterium.
O du helige Ande kom. Gör oss visa av ditt råd.
pater Ingmar Svanteson
