Pater Ingmar Svanteson

Varje trädgårdsmästare vet det. Alla hans insatser har begränsad betydelse. Det som sker i jordens inre råder han inte över. Han måste förbere­da, gödsla och så, vatt­na och rensa, men det viktigaste kan han bara invän­ta. Han förstår inte ens vad som sker. Han känner inte växandets hemlighet. Det he­la blir ännu märkligare när han jämför det lilla fröet med den stora frukten.

Kärt barn har många namn. Det gäller inte minst eukaristin. Det finns en litania till Jesus i det allraheligaste sakramentet som innehåller en lång rad namn: källa till all nåd, tröst för de bedrövade, tillflykt för syndarna, läkedom för de svaga – för att bara nämna några. Vårt förnuft kan inte fatta eukaristins hemlighet. Våra sinnen är tröga och våra tan­kar för små. Men en erfarenhet har vi alla gemensam, den egna bristen, svagheten och syn­den.

Vad skall vi jämföra den med, den tro som kyrkan firar idag? En skimrande pärla, en väl­doftan­de rökelse, sötare än honung. Finns det något större, något skö­nare? Finns något som är bättre för människan? Finns det något som ens kommer i närheten av det vi firar idag, tron på Fadern, Sonen och den Helige Ande? Det övergår all filosofi och alla vis­hetsläror. Det utmanar alla andra relgioner, samtidigt som det är källan till gemen­skap mel­lan alla män­niskor.

Sol och värme får glädje och livsmod att återvända. Kropp och själ väcks till liv. Vi har än­nu större skäl att glädjas i vår ande denna dag, då Guds Ande utgjuts över apostlarna och förvand­lar dem och hela kyrkan. Utan Anden hade Kristi gärning stannat i det förflutna och ingen av oss hade suttit här. Kyrkan hade på sin höjd varit en före­ning som vårdat minnet av Je­sus från Nasaret, men knappast mera.

Kristi himmelsfärd är en glädjens högtid som får de troendes hjärtan att vid­ga sig. Kristus har fullgjort sitt dagsverke på jorden och återvänder till Fadern. Men han gör det inte utan oss. Han återvänder till Fadern med den mänskliga kropp som han har fått genom Maria. Med denna sin gudamänskliga kropp intar han platsen på Fa­derns högra sida. Därför är dagen en strålande högtid för människan. Också änglarna ser med förundran på detta.

En enkel och lättbegriplig uppmaning, ”låt oss älska varandra”, men motiveringen är mera förvånande. Johannes motiverar det inte med att det är ett bud, det gör han på andra stäl­len. Här säger han: ”ty kärleken kommer från Gud”. Den som älskar vrider på rätt kran och öppnar ett tillflöde. När männi­skan är vänlig, när hon visar tålamod och godhet, när hon behärskar sina sura, upprörda och bedrövade reaktioner.

Varifrån kommer våra tankar? Vad får människan att tänka som hon gör? – De flesta tankar får vi genom sinnesintrycken, genom något vi sett, läst eller hört. Vi bearbetar och tänker på det som kommit i vår väg eller på det som vi själva har valt att utsätta oss för. Vi lä­ser Guds ord och firar mässa för att få material för goda tankar. Tankarna är uttryck för män­niskans förunder­liga ska­pel­se, hennes förmåga att bearbeta och förstå.

För många är frågan meningslös. De har möjligen hört om Kristi kärlek, aldrig förstått den. Paulus ställer frågan mitt i sitt stora Romarbrev. Då har han redan berättat om vad Kristus har gjort. Men den som inte har hört behöver först få höra, med hjärtats öra. Det är vad profeten sade: ”Hör, så får er själ leva”. Människan måste få höra om det bröd som mättar, om vad ”gott är”.

Människan är inte till freds med denna jorden. Det går djupt, ty hon är skapad för något större. Även om de flesta inte längre känner målet kan de inte helt förneka sin innersta längtan. Jordelivet är för litet för att vara människans slutmål. Konkret: Hon måste ha hu­vudet i himlen för att kunna gå stadigt på jorden. Utan himlen dras hon ner i dödsriket. I ett europeiskt land (Belgien) sker idag fem s.k. barmhärtighetsmord per dag.

Det är inte svårt att föreställa sig den händelse vi hört i evangeliet. Jesus är på vandring mot Jerusalem och kommer in i en by. Där möts han av tio spetälska. Spetälska var, innan man fick bukt med den, en fasansfull sjukdom och de som drabbats av den levde utanför samhället och den mänskliga gemenskapen. De fick inte närma sig någon människa utan att ropa ”oren, oren”.