Kortpredikan 17 juli 2019
2 Mos 3:1-6,9-12; Ps 103;1-4,6-7; Matt 11:25-27
”Jag vill gå dit bort och betrakta den underbara synen och se varför busken inte brinner upp.”
Mose ser att busken brinner av elden, utan att busken förtärs. Det är inte bara en ovanlig syn, den är också underbar. Den lockar Mose att gå närmare för att betrakta den.
Det tvingar honom att dra skorna av fötterna. Det är helig mark.
Den brinnande busken är en profetisk bild för människoblivandet. Det gudomliga ljuset lyser i Marias son, utan att förtära sonens mänsklighet.
Men hur ser och förstår människan? Hur får hon och förblir i tro?
”Ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.”
Hans vilja är hans kärlek, den helige Ande. Endast genom Anden uppenbaras tron för människan.
Människan kan hindra insikten. De ”lära och kloka” hindras av sin egen kompetens och av sina egna förvärvade insikter. Paulus kallar det ”egenrättfärdighet”.
De ”som är som barn” är öppna och mottagliga. Det betyder inte naivitet och barnslighet. Inte heller är det något försvar för tröghet och lättja. Gud efterfrågar människans vilja.
Ändå kan inte ens den bästa vilja i världen öppna våra ögon. Endast Anden kan. Utan Anden förvanskas tron till torra åsikter och kan bli förtryckande ideologi.
Den vuxne, och hela kyrkan, måste i varje nytt skede av sitt liv på nytt lära sig ödmjukhetens hemlighet.
I varje Guds ord och i varje eukaristi betraktar den ödmjuke ”den underbara synen” och får del av dess mysterium.
pater Ingmar Svanteson
