Kortpredikan 17 augusti 2019
Jos 24:14-29; Ps 16:1-2a,5,7-8,11; Matt 19:13-15
"Herren, vår Gud, vill vi tjäna, och hans röst vill vi höra."
Så avslutas Josuas bok om hur folket tar det utlovade landet i besittning.
Josua ställer folket inför valet, vilken Gud de vill tjäna, avgudarna eller den Gud som har utvalt dem.
Folket vet att Gud har befriat dem ur slaveriet i Egypten och fört dem hela vägen, förjagat deras fiender och gett dem deras land. Ändå har de släppt in avgudar i sitt liv och ofta längtat tillbaka till Egyten.
Josua är inte nöjd med en läpparnas bekännelse. Folket måste skaffa bort de främmande gudar som de har bland sig. Utan att bryta med onda vanor och tankemönster blir det ingen kraft i det goda. Utan ånger och föresats fullbordas inte omvändelsen.
Ändå - och det är det största - är det bara genom nåden som vi vinner seger. Därför är barnen förebilden.
De "vet" inte i den vuxnes mening. Ändå är de inte omedvetna. Snarare kunde man säga "förmedvetna".
Vad de ”vet” med hela sin varelse är att de är beroende. Därför är de föredömen för de vuxna, som behöver lång tid och många bittra erfarenheter för att inse att egna ambitioner inte leder ända fram. Högmodet är det svåraste hindret.
Josua reser en sten vid Shekem som "vittne" om förbundet.
Folket är obeständigt och därför behöver det påminnas, så att det inte glömmer och förnekar.
Samma roll spelar våra doplöften. De påminner oss om allt Gud i Kristus har gjort för oss och med oss. Doplöftena binder oss vid nåden, om att aldrig misströsta om Guds barmhärtighet.
"Herren, vår Gud, vill vi tjäna, och hans röst vill vi höra."
pater Ingmar Svanteson
