Predikan 19 söndagen under året 2019
Vish 18:6-9; Ps 33:1,12,18-20,22; Heb 11:1-2, 8-19; Luk 12:32-48
Det livsviktiga hoppet och dess grund
Utan hopp kan människan inte leva. Den som förlorat hoppet har redan börjat dö. Med fasansfull tydlighet ser vi det hos de ungdomar som berövar sig livet. De saknar hopp för det liv de skulle ha framför sig. Men kristen tro gäller inte bara det jordiska livet, vår stund på jorden. Det kristna hoppet sträcker sig längre. Också många vuxna, även bland de troende, ser åldrande som om man hade livet ”bakom sig”. Den kristna tron bekänner att det bästa ligger framför oss. ”Jag dör inte, jag går in i livet”, sade Lilla Theresa.
Evangeliets formuleringar kan låta främmande. Inte minst orden om att Människosonen, Jesus, skall komma tillbaka. För den första generationen kristna var det en konkret och bokstavlig förväntan. Även om denna förväntning inte infriades har kristen tro alltid innehållit ett hopp. Men det hoppet har för många troende idag bleknat. Hoppet har begränsats till det som gäller denna världen och tiden. Tron bekänner att Kristus inte bara är alltings början. Kristus är också alltings fullbordan. Han skall en gång få sista ordet och fullborda historien i sitt eviga rike. Vi bekänner det i varje eukaristi: ”Till dess du återkommer i härlighet”. Utan hopp kan vi inte leva. Det finns en sund längtan till ett bättre land, ett i himlen. Vi är i grunden ”gäster och främlingar på jorden”. Utan detta hopp övermannas människan av hopplös pessimism.
I detta hopp kan Jesus säga: ”Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket”. En liten minoritet i utkanten av dåtidens stormakt visade sig bära på en kraft och ett hopp, som var långt starkare än alla andra välden och ideologier. Hoppet bygger inte på att vi tillhör en majoritet, det gör vi sällan eller aldrig, inte ens om vi levt i en kristet präglad kultur. Hoppet bygger på att vi tillhör den Herre som har all makt i himlen och på jorden och som skall få sista ordet. Därför kan Jesus uppmana sina lärjungar att investera i himlen, att samla en skatt i himlen, dit ingen tjuv kan nå och där ingen mal förstör.
Detta hopp kräver vaksamhet och beredskap. ”Fäst upp era kläder” - orientalen hade omfångsrika kläder som måste fästas upp för att inte hindra rörelse. Vi måste vara beredda till uppbrott. Det bekräftas av erfarenheten. Ingen vet ju ens vad morgondagen bär i sitt sköte. Det är lätt att bringas ur fattningen när det oväntade inträffar. Därför kunde de tidiga kristna få rådet att dagligen tänka på döden. De vågade det eftersom de hörde ihop med den Herre som visat sig starkare än döden. Det är människovärdigare att frivilligt göra det än att motvilligt övervinnas. Dessutom smittar det av sig på vardagen. Vi behöver inte i onödan tappa fattningen av oväntade händelser, varken framgångar eller motgångar. Framgången får inte leda till övermod, motgången inte göra oss modlösa. Om allt sådant får vi säga: Än se´n då? Gud är god och mäktigare än allt annat. Det gäller också de klimatlarm som vill göra oss panikslagna få och ångestfyllda. Vi ska förvisso göra det som står i mänsklig makt för att vårda miljön, men vi låter oss inte skrämmas av vad eller av vem som helst. Den kristne lever i hoppet att Gud håller allt i sin hand och att han leder oss efter sin kärleksfulla plan.
Detta hopp är inte en känsla eller en dröm. Hebreerbrevet säger: ”Tron är grunden för det vi hoppas på”. Hebreerbrevet tänker sig tron som en stabil grund, som ger skäl för ett fast hopp. Katekesen säger att tron är ”säkrare än ljuset från det naturliga förnuftet”. Förvisso en utmaning för den dominerande tanken.
Vissheten har sin grund i vad tron är. Den är inte en känsla. Den tror inte på sin subjektiva upplevelse. Tron vänder sig till det som är större. Tron bejakar vad Gud själv har visat och uppenbarat. Framför allt litar den på den kärlek han visat oss genom sin Son. Hoppet växer när vi ser på Jesus. Han är vårt hopp. Han som har uppstått från de döda! I honom ser vi att Gud är sannfärdig, barmhärtig och värd att lita på. Skulle han som kallar sig Sanningen bedra oss?
Tron är därför det förnuftigaste av allt. Förnuftet bejakar det som Gud har visat oss genom sin Son. Inledningen till samma brev kallar Jesus ”utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen”. Evangelisten Johannes kallar honom Logos, vilket betyder förnuft, mening, tanke, sanning med stort ”S”. Denna sanning är förmedlad till oss genom hans apostlar, som var trovärdiga vittnen och vars lära förvaltas av hans heliga Kyrka.
Dessutom ville Gud att denna sanning skulle stödjas och åtföljas av yttre tecken. Fienden påminner så ofta om Kyrkans brister att vi lätt glömmer hennes förtjänster och förunderliga kraft genom tiderna. När tron vacklar i en världsdel, så växer den i en annan. Martyrernas mod är sådana stödjande tecken. Vi firade igår den helige Laurentius från den tidiga kyrkan och i fredags den heliga Benedicta av Korset (Edith Stein) från vår egen tid. De höll ut under de svåraste plågor. De levde och dog i hoppet.
Elfte kapitlet i Hebreerbrevet berättar om en lång rad troshjältar i Gamla Förbundet. Dagens avsnitt handlar om Abraham. Han trodde på och lydde den kallelse han fick, kallelsen att bryta upp från sitt land utan att veta vart han skulle komma. Det var inte en blind känsla som drev honom. Han litade på att Gud är trofast och rättfärdig. Guds trofasthet ”smittade av sig” på Abraham. Han fick tro och hopp som gåva. I tro fick han kraft att avla barn, fast han, liksom Sara, var överårig. Han ”hoppades mot allt hopp”, som aposteln säger.
Det är denna tro och detta hopp som evangeliet beskriver. Den lilla hjorden får löftet att ärva Guds rike. Det måste ha sett långt orimligare ut då än det gör idag. Från Jesus och hans kyrka går det fortfarande ut ett hopp, som sprider sig över hela jorden och genom alla tider. ”Fäst upp era kläder”, säger Jesus. Det var uppmaningen till israeliterna när de skulle bryta upp från Egypten. Egypten symboliserar världens lockelser och laster. ”Håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma”. Aposteln säger: ”Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna Herren. Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen.”
Hoppet gäller både i det lilla och i det stora. Hoppet om bönhörelse i nöd, egen och andras. Hoppet om förlåtelse. Hoppet där allt hopp tycks vara ute. Hoppet om det eviga livet. Hoppet ger oss del av det vi hoppas på.
Utan Gud är livet en dag som slutar i en natt. Med Gud förvandlas livet till en gryning. Vi ser ännu inte klart, men vi har fått ett hopp om en evig dag utan slut, där alla tårar skall torkas och Gud skall bli allt och i alla.
Därför bekänner vi nu vår allraheligaste tro och låter brödet från himlen stärka oss i hoppet, ”till dess du återkommer i härlighet”.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
