Kortpredikan 14 augusti 2019, S. Maximilian Kolbe, präst och martyr
5 Mos 34:1-12; Ps 66:1-3a,5,8,16-17; Matt 18:15-20
Vi hör om Mose och om Josua, om brodern som gjort orätt och om dagens helgon Maximilian Kolbe.
Mose får se det utlovade landet, men kroppsligen inte komma in i det. Det står att Gud ”begravde honom”. Ingen vet var hans grav är. Behövdes någon grav? Var Mose mindre än Henok och Elia som togs upp till direkt? Mose hade ju redan ”umgåtts med Herren ansikte mot ansikte”. Inte heller efter jungfru Maria har någon grav återfunnits.
Josua ”var full av vishetens ande”. Han för folket vidare, också när de knotar och är på väg att avfalla.
Vi hör om brodern som ”gjort orätt”. Skadan måste helas. Inte genom att tala med andra om det! Undantag kan vara själasörjaren.
Först steget är att tala "i enrum" med den som begått orätten. Till barmhärtighetsverken hör att ”förmana syndaren”.
Först därefter kan man tvingas ta andra som vittnen. För att bevara saklighet och rättvisa.
Nästa steg är att ”tala om det för församlingen/kyrkan”. I praktiken för den som har herdeansvaret.
"Ett enda sjukt får skall inte få smitta hela hjorden", säger Benedictus. Därför kan inte uteslutning uteslutas.
Men inte ens om "han inte vill lyssna på församlingen/kyrkan" är hoppet ute. Benedictus räknar bönen som den starkaste medicinen för en felande broder.
”Vad två eller tre kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader.”
Mose hade bett för folket när det knotade och avföll. Maximilian Kolbe tog sin medfånges plats i hungerbunkern i Auschwitz och bad för bödlar och medfångar, ”av kärlek till den alltid rena Jungfrun”.
Syndarna får hjälp att göra bot och helgonen ser redan Herren, ansikte mot ansikte.
pater Ingmar Svanteson
