Kortpredikan 29 juni 2019, Petrus och Paulus
Apg 3:1-16; Ps 34:2-9 2; Tim 4:6-8,17-18; Matt 16:13-19
Den apostoliska kyrkan är byggd med gudomlig kraft. Men Gud bygger sin kyrka med människor. Har det någonsin tagits större risk?
Petrus befrias ur fängelset av en ängel, men i bakgrunden var det församlingen som bad ivrigt för honom. Petrus lyder ängelns befallning men tror först att det är en dröm eller en syn. Först när han sansat sig ”vet han” att Herren har räddat honom.
Paulus säger om sitt liv: ”Herren bistod mig och gav mig kraft”. Han har utstått mycket och tvekar inte att räkna upp sina insatser och allt han utsatts för. Guds kraft visar sig i hans svaghet, men utan att han kapitulerar.
Han kan fullborda sitt liv i tacksägelse. Han frambär hela sitt liv som en eukaristi. ”Herren skall rädda mig från allt ont och hjälpa mig in i sitt himmelska rike. Hans är härligheten i evigheters evighet, amen,”
Petrus fick gudomlig hjälp att avlägga den avgörande bekännelsen, samtidigt är det han själv som formulerar den. Det är hans och hans efterträdares uppdrag att styrka sina bröder i sanningen.
Det finns dagar och skeden då vi undrar om tron är verklig. Är inte alltsammans, både mitt liv som kristen och min tro på kyrkan en dröm, om än vacker och storslagen?
Petrus hade förnekat, men kom tillbaka och fick förnyat förtroende. Paulus var rådvill men inte rådlös, slagen till marken men inte övergiven.
Dödsrikets krafter skall aldrig få makt över Kristi Kyrka. Men i vissa lägen hänger allt på att människan handlar och lyder.
Petrus ”lydde” ängelns befallning och Paulus höll ut i den goda kampen.
pater Ingmar Svanteson
