Pater Ingmar Svanteson

​​​​​​​”Du är den mannen.” Natans pedagogik är genomtänkt. Han berättar en histo­ria för Da­vid om en rik man som berövar en fattig man hans enda får. Därmed gill­rar han en fäl­la för David. Han känner David och lockar fram hans häftiga reak­tion: ”Dödens barn är den man som har gjort detta”. David går i fällan och bekräftar domen över sig själv. Men det är mer än skicklig pedagogik. Det är Herrens Ande som av­slö­jar ho­nom. Endast Herrens pil träf­far absolut rätt. Utan den pilen väcks inte den nöd­­vändiga ångern. Ännu mera gäller det förlåtelsen. Att David blir förlåten direkt tycks oss som billig nåd. Men vi vet inte vad som händer mel­lan Gud och David. Det vi ser, att David fastar och ligger på marken, är uttrycken för hans ånger.

​​​​​​​Den heliga Skrift tvekar inte att berätta om Davids illdåd. Utan för­skönande omskrivningar eller ursäkter. Kyrkan i vår egen tid får lära sig att inte gömma undan eller blunda för över­grepp av de mest ansvariga. Det Giovanni Bosco såg bland sin tids vilsegångna ungdomar var inte dolt. Det möttes av fördömande och krav på hårda tag. Men var­ken samhälle eller kyrka hade mod och fantasi att gå till roten med det onda.

​​​​​​​David vill bygga ett tempel åt Herren, men hans tankar är för små och begränsade. Det är snarare tvärtom. Herren skall bygga ett hus åt ho­­­nom. Det är ju Herren som har hämtat honom från be­tes­mar­ken och givit honom seger över alla hans fiender. Ändå förkastas inte Davids tankar helt och hållet. Ett hus skall byg­­­gas. Den som får bygga det är Salomo, hans son. Huset blir en symbol för något mera än byggnaden. Det betyder också det rike som kung­en per­sonifierar. Löftets inne­börd fördju­pas.

​​​​​​​Den glatt dansande David och den logiskt tänkande Thomas, båda är Jesu bröder. Kung David dansade framför arken, när den fördes in i Davids stad och placerades i tabernaklets allraheligaste del. Thomas kämpade inte bara med sin tanke. Han diktade ock­så hym­ner, bland annat till Kristi Kropps och Blods hög­tid. De sjungs när det allraheligaste sakra­men­tet bärs i pro­cession, och in­för det Nya Förbundets tabernakel.

Timotheos och Titus var aposteln Paulus mest betrodda lärjung­ar. Paulus skriver till dem om "vår reli­gions sanning". I ett av bre­ven till Timo­theos talar han om "den sunda läran". I sitt brev till Titus skriver han om trons ”hopp om evigt liv”. Men han ger också anvisningar om den kyrkliga ordningen. Pau­lus uppmanar Titus att ”tillsätta äldste/presbyterer”, det vi idag kallar präster.

Då öppnades deras sinnen. Vår påve Franciskus har beslutat att denna söndag i fortsättningen skall firas som ”Guds ords söndag”. Han vill öppna våra öron så att vi hör vad vi firar varje söndag. Det apostoliska brev som sänts ut heter ”aperuit illis” (=han öppnade deras sinnen). Det är ett citat från Lukas 24:45 som berättar om hur Jesus efter sin uppståndelse förklarar skrifterna för sina lärjungar: ”Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna”.

​​​​​​​Jesus utvalde sina tolv apostlar, fröet till den apostoliska kyr­kan. Kyr­kan förblir apostolisk, bland annat ge­nom apost­lar­nas efterträdare, kyrkans biskopar. Varje katolik står i ge­menskap med en biskop. David lär oss, genom sitt sätt att bemöta Saul, hur vi skall förhålla oss till dem. David förföljdes av Saul. Han hade kunnat ta hans liv och bli kung i egen kraft, men vet att han inte får förgripa sig på Herrens smorde.

​​​​​​​"Saul har slagit sina tusen men David sina tio tusen." Så sjunger kvinnorna när segrarna tas emot. Men den andliga fienden frestar Saul med avundens gift. Han får honom att se "med onda ögon på David". Det verkar som en naturlag, men avundsjuka är en synd. Den började med Kain. Sauls son Jonatan var David mycket tillgiven. Det skulle växa till vänskap av ädlaste slag.

”Striden är Herrens.” Det låter som om vi kunde lägga händerna i knät, men är snarare tvärt­om. ”Med Gud kan vi göra mäktiga ting”, bad vi i morgonens ma­tu­tin. Det är först när vi tar denna sam­verkan på allvar som vi anar Herrens sätt att rädda oss. Det gäller bå­de Da­vids kamp mot Gol­jat och Jesu kamp mot förstockel­sen.

​​​​​​​”Hur länge tänker du sörja över Saul?” Samuel kunde inte låta bli att sörja över Saul. Med sitt förnuft insåg han att Saul hade ställt sig utan­för Guds planer, men han kunde inte låta bli att sörja över hans tragiska öde. Denna känsla förlamade honom. Han såg sig till­ba­ka. Många sätter sin hand till plogen, men ser sig tillbaka, styrda av vankelmodiga känslor. Visheten varnar de sörjande att sörja ”för länge”. Många fastnar i sor­gen över att livet inte blev som de tänkt och pla­ne­rat. Paulus, däremot, ”glöm­mer det som ligger bakom och sträcker sig mot det som ligger framför”.