Kortpredikan 19 augusti 2019
Dom 2:11-19; Ps 106:34-37,39-40,43ab,44; Matt 19:16-22
Folket avfaller ständigt på nytt. Gud sänder domare som befriar dem från deras förtryckare och folket lyder - så länge domarna lever. "Men när domarna dog, vände de tillbaka och tog sig till vad fördärvligt var."
Hur är det med den egna troheten, när ingen ser mig och de flesta inte ens tycks bekymra sig? Blir otrohet en vana kan viljan försvagas så att jag blir som ynglingen som gick bort ”bedrövad”.
Vi är kallade att vara söner och döttrar, som lyder av kärlek till Kristus, för att vi älskar det goda. Då behövs inga övervakare.
Vi är kallade att vara barn till den som säger: ”Var fullkomliga, så som jag är fullkomlig”. Kärleken driver ut slavens fruktan och förvandlar den som lyder av fruktan för människor.
Hur går det till?
Soldaten tar reda på var fienden befinner sig. Lärjungen repar mod och vågar se de situationer och frestelser som leder till avfall. Men den egna föresatsen räcker inte.
Endast Guds nåd kan förvandla svagheten. Endast jag kan låta honom göra det. Ödmjukhetens hemlighet.
”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och giv mig på nytt en frimodig ande.”
Benedictus skriver om den broder som blivit ödmjuk: ”Han når strax den fullkomliga kärleken till Gud som ’driver ut fruktan’”.
pater Ingmar Svanteson
