Pater Ingmar Svanteson

Judarnas högtider hade sitt ursprung i fester som herdar och åkerbrukare firade. De fylldes med nytt inne­håll när Gud befriat folket ur Egypten och in­gick förbund med dem. De största var pås­ken, veckohögtiden, som blev vår pingst, och löv­hyddohög­tiden på hösten. Detta i sin tur når sin fullbordan när kyrkan firar dem som Kristus-­ och helgonfester och kyrkans heliga år växer fram, det som präg­lat och för­skönat hela den omgivande kulturen.

Alfons Maria var en högt benådad predikant och biktfader, men fick mot slutet av sitt liv erfara sjukdom, inre skrupler, andlig torka och en rad mot­gångar. Han kallade det Guds ”mejsel” för att for­ma honom efter Guds vilja. Genom sina skrifter har han väglett otaliga biktfäder på den gyllene medel­vägen mellan rigorös stränghet och eftergiven slapphet.

Mose ansikte blev strålande när han talade med Gud. Paulus skall senare säga att strålglansen från Mose an­sikte var övergående bredvid den glans som strålar från Kristi ansikte. Cassianus säger att silver bleknar bredvid guld, guld bredvid ädel­stenar och ädelstenar bredvid den äkta pärlan. Mannen i liknelsen sålde allt vad han ägde för att komma i besitt­ning av pärlan.

Den saliga Elin (Helena) av Skövde levde under första delen av 1100-talet. Hon beskylldes för dråp och blev själv mördad, men vid hen­­nes grav skedde underverk som vitt­na­de om hennes oskuld. Hon firades i alla de svenska stiften. - ”De rättfärdiga skall lysa som solen.”För att Israels folk skulle få ljus och vägledning hade Mose inrättat ett särskilt tält ett stycke utanför lägret. Han kallade det ”uppenbarelsetäl­tet”. Där hämtade Mose kunskap om Guds vilja och kun­de ge vägledning åt dem som behövde råd.

Det israelitiska folkets dans kring guldkalven kan tyckas primitiv och barnslig. Psalmisten säger torrt: ”De bytte bort sin ära mot bil­den av en oxe som äter gräs”. Det känns igen i dagens he­do­nis­tiska credo: livets mening är nö­je och förströelse, ”fun and pleasure”. Samtidigt har leda blivit en folksjuk­dom i västvärlden.

Det finns ogärningar och våldsdåd som ropar till himlen. Katekesen talar om ”himmels­skriande synder”: Abels och alla brodermords blod ropar till himlen, de förtrycktas rop, övergreppens rop, främlingens rop, änkans och den faderlöses klagan, löntagarens rop för utebliven lön. Till dem räk­nas också den ”sodomitiska synden”, som vi hörde om i första läsningen. Abrahams släkting Lot hotades.

Benediktinerna världen över firar idag alla de tre syskonen i Be­tania, Marta, Maria och Lasaros. De firas som Her­rens vänner. Jesus var mycket fäst vid de tre syskonen. Han behövde deras vänskap, ty han var verklig männi­ska. Men vänskap är ömsesi­dig. Därför blir Jesu vänskap med syskonen ock­så en bild för vad han vill dra in människan i, sitt förhållande till Fadern i Anden. Den mänskliga vänskapen fullbordas i den gudomliga.

Gud ingår förbund med sitt folk. "Jag är Herren, din Gud." Folket be­jakar förbundet och kan därmed säga: ’min Gud’.Förbundstexten innehåller bindande bud. Avsikten är att upprätta ett öm­sesidigt förbund, och skapa ordning där annars maktkamp, oordning och kaos tar över. Buden ger allt sin rätta plats i en åter­upprättad hel­het. Även om buden först är riktade till Israels folk är de samtidigt allmän­mänskliga. Förbundets Gud är den Gud som skapat allt.

”Rådvill, men inte rådlös, slagen till marken men inte förlorad.” Aposteln Paulus beskriver existentiellt vad apostlarna Jakob och Jo­hannes ber om utan att ännu veta vad det kommer att kosta .De vet inte att de har sin skatt i lerkärl. De hör inte det för­mätna i sin mors frå­ga om att få de förnämsta platser­na. Framför allt kän­ner de ännu inte sin svaghet och sitt totala beroende.

Redan femton dagar efter uttåget ur Egypten knotar folket. Att den hungrige ber om mat är ingen synd, men i folkets knotande finns något mera, en förebråelse och en förmäten tan­ke. Människan tror sig veta bättre än Gud om vad som är bra för henne. Därför säger Bene­dictus: ”Detta är vår främ­s­ta maning att bröderna skall leva utan att knota”.Gud ger folket vad det behöver, men på sina villkor, ”varje dag så mycket som behövs”.