Pater Ingmar Svanteson

Alla folk är Herrens. Ändå utvalde han ett av jordens alla folk. ”Han utvalde er bland alla folk,” säger Mose till Israels folk. Han förkunnade ”för Israel sina stadgar och bud. Så har han inte gjort för något främ­mande folk”.Denna utkorelse låter i mänskliga öron diskriminerande och an­stötlig, men har sin källa i Guds kärlek till alla folk, särskilt de minsta och mest utsatta. Det är första steget i en plan.

Det livsviktiga hoppet och dess grund. Utan hopp kan människan inte leva. Den som förlorat hoppet har redan börjat dö. Med fasansfull tydlighet ser vi det hos de ungdo­mar som berövar sig livet. De saknar hopp för det liv de skulle ha framför sig. Men kristen tro gäller inte bara det jordiska livet, vår stund på jorden. Det kristna hoppet sträcker sig längre. Också många vux­na, även bland de troende, ser åldrande som om man hade livet ”bakom sig”. Den kristna tron bekänner att det bästa ligger framför oss. ”Jag dör inte, jag går in i livet”, sade Lilla Theresa.

Varför är Laurentius så vördad och älskad? Bara i Rom finns 34 kyrkor med hans namn. Kärleken till honom nåd­de ända hit till Sverige. Domkyrkorna i Lund och Uppsala bär båda hans namn. När han beordrades att utelämna "kyrkans skatter" skall han ha hän­visat kejsaren till de fattiga och sa­gt: "Dessa är Kyrkans verkliga skatt". Kärleken till Laurentius är ett exempel på de troendes känsla, på sensus fidelium, som enligt Kyr­kans lära inte tar miste. De troen­de har känt igen och be­kräftat det vittnes­börd Lau­rentius ger. Inte bara hans hjäl­temod, utan först och främst hans glädje.

Judinnan Edith Stein fördes ut i öknen för att Gud ville vin­na hennes hjärta. Hon blev syster Teresia Benedicta av Kor­set. Hennes namn anger hennes väg. Hon läste Teresa av Avila och kapitulerade för san­ning­en. Efter sitt dop och sin konversion var hon ofta i benediktin­klost­ret Beu­ron, därav "Be­nedic­ta", men blev karmelit med tillnamnet "av Kor­set".

Mose och Aron kritiseras av Herren, trots att de får vatten att strömma fram ur klippan. Var det för att Mose inte ”talade till klip­pan inför deras ögon”, som Herren hade befallt honom, men slog på den med staven? Förtvivlat vredesmod? Herren, som såg hans hjärta, säger: ”Ni trodde inte på mig och höll mig inte helig inför Israels barns ögon”. Det skulle bli Josua, inte Mose, som förde folket in i det utlovade landet.

"Vi kan inte dra upp mot detta folk, ty de är för starka för oss." Så löd rapporten från dem som sänts i förväg för att bespeja det ut­lo­vade land som Israels barn skulle inta. En sådan rapport sänker inte bara stridsmoralen, den ifrå­gasätter också Guds löften. När de troende hör om den helighet de är kallade till och påminns om sin svaghet, när de hör om dygderna och känner av sina las­ter, är det lätt att tän­ka som spejarna: ”de är för starka för oss”.

”Medan han bad förvandlades hans ansikte.” Vi anar Jesu intima och person­liga förhållande till Fadern. Han ber och hans ansikte förvandlas. Vi ser inte bara ett ljus, utan ett ansik­te. I Gud finns inget opersonligt. Faderns ljus lyser i Sonens ansik­te. Jesus har tagit med sig tre av sina lärjungar upp på ber­get. De vittnar om vad de har sett och låter hela kyr­kan höra evangeliet.

Israels barn gråter och längtar tillbaka till Egyptens köttgrytor och grönsaker. Deras knotande smittar ock­så Mose, som blir ”misslynt” och klagar över att behöva vara både fader och moder och bära folket som ett spädbarn i sin famn. "Jag för­mår inte ensam bära hela detta folk, ty det blir mig för tungt.” Ofta är Gud omutlig med knotande, men den­na gång får Mose hjälp. Gud insätter sjuttio av Israels äldste för att hjälpa Mose att bära bördan.

Den sanna rikedomen. Många av Jesu liknelser är svåra att förstå, men knappast denna. Den rike bonden får god skörd och bygger större lador för att bli ännu rikare. Det behöver inte handla om lador i bokstavlig mening. Det kan han­d­­la om alla slags ägodelar. Det kan till oh med, om man lever i kloster och har frånsagt sig mycket, handla om småsa­ker, som betraktas som privata och som bevakas med stor nog­grannhet. Ägo­delarna får makt över ägaren. I extrema fall kan han bli som besatt.

Den sjunde dagen var sabbatsdag, dagen för vila och en påminnelse om att både människan och naturen var skapade av Gud. Människan är förvaltare, inte ägare. Det fyrtionionde året, efter sju gånger sju år, med året räknat som en vecka, ”sju årsveckor”, skulle också jorden få vila. Det femtionde året firades som ett jubelår. De som ådragit sig skuld och fått lämna sin egendom i betalning skall återfå sin arvsbesittning.