Kortpredikan 17 januari 2020, S. Antonius, abbot

1 Sam 8: 4-7, 10-22a; Ps 89: 16-19; Mark 2: 1-12

Folket vill ha en kung att styra dem, men deras motiv är grumliga. De vill vara som de andra folken. Ändå går Gud dem till mötes. Han låter smörja kungar, trots att han vet att de flesta skall svika och vara trolösa mot förbundet.

Jesus botar den lame och förlåter honom hans synder. Den san­ne Konungen upprättar sitt rike. De skriftlärda tar anstöt och uppfattar det som hädelse. Endast Gud kan förlåta synder. Jesus förstår i sin ande vad de tänker. Liksom han ”ser” tron hos dem som bär fram den lame.   

Det rike som Jesus upprättar är både synligt och osynligt.

Det synliga och ofta anstötliga fortsätter i kyrkans sakramentala liv och handling­ar. Gud handlar genom ofullkomliga människor.

Antonius lät sig drabbas av ett ord i evan­geliet: "Om du vill bli full­komlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga, och kom sedan och följ mig".

Hans kallelse förenar utsida och insida i Kristi kungavälde. Han disciplinerade sin kropp, men kampen mot de onda tankarna var svårare.

Antonius radikala sätt att leva och hans intensiva kamp mot de­mo­­nerna har lämnat spår i historien. Han blev ”munkväsendets fader”.

Det vittnar inte om Antonius, utan om Kristus och hans rike.

Kallelsen till fullkomlighet är kallelsen att bli helt befriad, botad och helad. Att bli älskad, helt och fullt.

Antonius ser alla fiendens fällor, som är utlagda över jorden. Han suckar: ”Vem kan undgå dem?” Då hörde han en röst som sade till honom: ”Ödmjukheten”.

Vi håller ut i kampen och firar den heliga eukaristin av samma skäl: för att få del av Kristi ödmjukhet och låta honom upprätta sitt rike.

                                                                                                   pater Ingmar Svanteson