Kortpredikan 18 januari 2020, S:t Eriks Domkyrkans invigning

Heb 12: 18-19, 22-24; Ps 84; Joh 4: 19-24

Vi firar vår domkyrkas invigning. Den symboliserar stiftets enhet omkring sin biskop. ”Där bis­kopen är, där är Kyr­kan". (Ignatios av Antio­kia) 

Samtidigt inleds böneveckan för de kristnas enhet. Att då hänvisa till de katolska tecknen på enhet kan låta för­mä­tet. Men det är vårt ödmjuka och frimodiga vittnesbörd.

Utmaningen har vi redan firat i människoblivandet. Gud bor i Marias barn.

Både gåvan och anstöten fortsätter i kyr­kan. Gud bor i Kyr­­­kan. 

Det är inte människor som bygger kyrkan, utan Gud som genom sin Ande drar människor in i det större, in i och fram mot ”den levande Gu­dens stad”.

Men Anden blåser vart den vill. Ekumenikens framväxt,

”läng­tan efter att åter­finna enheten bland de kristna är en Kristi gåva och inspi­rerad av den helige Ande”.

Inte som något människor åstadkommer. Ekumenikens grund och drivkraft är ”hjärtats om­vändelse”, eftersom det är ”brist­an­de trohet mot Kristi gåva som förorsakar splitt­ringen”.

”Därför sätter vi vårt hopp till Kristi bön för kyrkan, till Fa­derns kärlek till alla människor och till den helige Andes kraft.”

I varje eukaristi ber vi om den enhet som bara Herren kan åstadkomma.

                                                                                                  pater Ingmar Svanteson