Kortpredikan 20 augusti 2019, S. Bernhard av Clairvaux (död 1153), abbot och kyrkolärare
Dom 6:11-24a; Ps 85:9,11-14; Matt 19:23-30
Gideons kallelse var dramatisk. När han ser det tecken som ängeln ger honom, elden bränner upp det matoffer han burit fram, blir han förskräckt. Men när han sedan bygger ett altare på platsen kallar han det: ”Herren är frid”.
När lärjungarna får höra om rikedomens risker blir de bestörta. Liksom de blivit när Jesus talade om äktenskapets oupplöslighet och om celibatet för himmelrikets skull. Men det är vägen till den fullbordade kärleken.
Den helige Bernhards förkunnelse och liv var en eld som glödde och brann. Få har talat som han om kärleken.
Hans umgänge med den heliga Skrift är hisnande, hans bilder och uttryck målande och drastiska. Inte minst när han talar om Jesu mänskliga liv och när han vittnar om sin kärlek till Maria.
Bernhards ord glöder och upplyser, men förbränner inte. Hans ord är hisnande, men samtidigt disciplinerade och ordnade. Det ena skriftstället belyser och fördjupar det andra.
Lika intensivt som Bernhard varnar för eviga straff, lika intensivt lockar han bröderna att gå den fullkomliga kärlekens väg. Målet är inte att människan skall älska Gud som en slav, av fruktan för straff. Inte ens att älska för Guds gåvors skull, utan att älska Gud för hans egen skull.
I sin kommentar till Höga Visan säger Bernhard:
”Kyssar må han ge mig, kyssar av sin mun!”, säger bruden… Rädsla präglar slavens attityd till herren, eleven är lyhörd för sin lärare, sonen har respekt för sin far. Men den som ber om en kyss, hon är en förälskad. Inga skönare namn kan finnas på de ljuva, ömsesidiga känslorna mellan Ordet och själen, än brud och brudgum.”
I kollektbönen på den helige Bernhards dag ber kyrkan: ”Håll oss, på hans förbön, brinnande i anden...”
Därför läser vi Guds ord och därför firar vi den heliga eukaristin.
pater Ingmar Svanteson
