Kortpredikan 22 augusti 2019, Jungfru Maria Drottningen

Dom 11:29-39a; Ps 45:5,7-10; Matt 22:1-14

Det är frestande att skaka på huvudet och skynda förbi den kus­liga berättelsen om Jefta och hans dotter.

Han avger ett löfte att offra den som först möter honom vid hem­komsten, förutsatt att Herren ger honom seger över am­mo­­niter­na. Han segrar, men den som först kom­mer emot honom är hans dot­ter, hans en­da barn. Jefta river sönder sina klä­der och ropar ut sin nöd. 

Människooffer var förbjudet i Mose lag och en styggel­se för isra­eliterna. I kringliggande religioner kunde det före­kom­ma.

Jefta var förskjuten från sin familj, men hade ändå ställt sig till förfo­gande när folket bad honom att leda dem i striden mot fien­den.

För Jefta innebar trohet mot löftet att hans ätt skul­le dö ut, efter­som hon var hans enda barn. Det var ett offer också för honom.

Det finns inslag i händelsen som inte riktigt stämmer med bilden av enbart grym primitivitet. Kan Jeftas trohet mot sitt avlagda löf­te ha en djupare mening än han själv förstår?

Jeftas dotter bejakar hans ”löfte”: ”gör med mig som du har lo­vat”. Är det att övertolka om man skymtar ma­rianska drag i Jeftas dotter?

Vid korset håller Maria fast vid sitt löfte: ”Jag är Herrens tjänarin­na; gör med mig efter ditt ord”. Vid korset bejakar hon sin sons och därmed sitt eget of­fer. Det gav henne ärenam­net ”mar­tyrer­nas Drottning”.

Marias unika närhet till sin Son gjorde henne senare till ”himme­lens Drott­ning”. Hon förmedlar sin Sons nåd till dem som ber om kraft att följa hans väg.

Jesus sä­ger till sina lärjungar: "Den som mister sitt liv för min skull, han skall vin­na det."

                                                                                          pater Ingmar Svanteson