Kortpredikan 21 augusti 2019, S. Pius X, påve, d. 1914

Dom 9:6-15; Ps 21:2-7; Matt 20:1-16

Utan ledare går folket vilse och splittras. Men ledaren är till för att tjäna. Minister betyder tjänare.

Den ledare som söker makten för sin egen skull beskrivs i fabeln som en törnbuske, som gärna vill härska, men inte tjäna.

Ledare behövs och det förutsätter makt, men makten skall tjäna det allmänna bästa för att inte bli missbruk.

Benedictus regel säger att abboten skall ”leda och tjäna”. Den auktoritäre vill leda utan att tjäna. Den anpasslige vill tjäna, men vågar inte leda.

Svårigheten och hemligheten ligger i ”och-et” mellan ledningen och tjänsten, ”leda och tjäna”. Auktoritet behövs, men är till för att få de andra att växa.

Gud är inte bara rättvis, han är framför allt god. Det gudomliga ”och-et” är källan till all mänsklig makt.

Godheten upphäver inte rättvisan. Det är den själv­utnämnda och falska ”godheten”, som bereder väg för upplösning och anarki.

Äkta godhet fullbordar rättvisan, och avslöjar människans småak­tighet. ”Ser du med onda ögon på att jag är god?”

Låt oss be om modiga ledare som försvarar och befrämjar rättvi­san, men också känner den stor­sinta godhet som övergår rättvi­san.

Pius X tog som valspråk: ”förnya allt i Kristus”. Han kände den sanne Konungen som sammanfattat och fullbordat allt (Ef 1:10).

Han bekämpade libe­ral teologi (modernism), reformerade li­turgin och utgav nya liturgiska böc­ker för att be­främja liturgin och den liturgiska sång­en. Han uppmanade till flitigt bruk av de heliga sakramenten.

Han blev tjänarnas tjänare, servus servorum, för Guds folk.

                                                                                           pater Ingmar Svanteson