Predikningar

Kära bröder och systrar, Ibland tycker man att man kan se likheter mellan ett folks historia och vår egen personliga historia. Vi lär oss i Kyrkan till exempel att Guds utvalda folk genom Mose leddes ut från sin ofrihet hos Farao till ett nytt land, ett land Gud ville ge dem för att de skulle leva i helig frihet, eftersom Gud ville vara deras Gud, och eftersom Gud är helig. När vi ser på vårt eget liv ser vi kanske parallellen: Gud befriar oss ur en slags fångenskap där vi inte är oss själva.

Kristus är uppstånden, ja, Han är sannerligen uppstånden! Halleluja! Kära bröder och systrar i tron! Den stora glädje vi nu får uppleva i påsktiden, och allra mest under påsknatten och påskdagens morgon, är den helige Andes verk. Men borde vi inte som trogna efterföljare först säga Jesu Kristi verk? Jo, men vår tro säger oss att det är också den Helige Andes verk och det är också Faderns verk. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Gud är ju relation. Gud är gudomlig kommunion. Gud är i sig själv gemenskap i evig kärlek!

I dag får vi komma ihåg vår Herres Jesu Kristi död ”som skänkte liv åt världen”. I hela vårt liv får vi tacka Herren för det vi här fått höra och för att det vi hört har hänt, eftersom varje ord i evangelierna om Jesus är sanning. ”Kristus led”, säger Petrus i ett av breven, ”för er skull och för att ge er ett exempel att följa” (1 Pet 2:21). I Honom finns också förlåtelse för all synd – ”våra synder bar Han i sin egen kropp upp på träpålen”, fortsätter Petrus, och ”genom Hans sår har vi blivit botade”, vittnar Petrus.

Jesus befinner sig ganska långt bort från platsen för sitt lidande och sin död. Han vandrar omkring i Galileen med de närmaste av lärjungarna. Han hade sett tecken på oenighet mellan lärjungarna – de som avföll, de som var fasta i sin tro. Allt detta accepterar han och ingriper inte för att så att säga ”rädda” de närmaste och behålla dem kvar i gemenskapen. Vi kan ana att Jesus djupt i sitt inre söker ett ljus och en mening i det bara han vet ska hända. Sådana han kunde räkna med till sin hjälp, föll bort från honom. De som var kvar? Hur många av dem kunde han räkna med ända till slutet? En vek aldrig bort, en enda var beredd att själv överlåta sig totalt, en enda visste att denna vandring till uppståndelsen började tidigt, Maria. Hon som kvinna och moder hade vishetens alla nådegåvor för att kunna vara kvar, att stå till hans förfogande som andligt stöd i fullkomligt självutgivande.

Kära bröder och systrar, kära unga! I dag hör vi att Gud talat många ord till sitt folk och att han ger dem sina heliga bud. Han säger: ”Jag är Herren, din Gud, som fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset”. Eftersom han är Gud måste alla hans barn lyda buden, de som vi sammanfattar som tio Guds bud. Dessa bud måste vi helst kunna utantill så att vi kan rätta oss efter dem. Vi har av Gud fått ett samvete för att skilja på gott och ont, på rätt och fel. Och när kvällen kommer samlar vi oss i bön och lyssnar till samvetets röst. Har vi gjort något ont ångrar vi det och ber Gud om förlåtelse. Det ska vi göra som Guds barn. När sedan morgondagen kommer efter nattens sömn och vila är vi bättre förberedda att säga nej till frestelser och försöka göra det som är gott i allt vi gör.

Under den gångna veckan har vi levt med Jesu ord ”Guds rike är nära – tro på budskapet!” Vi har kanske upplevt något konkret i vardagslivet som påmint om dessa Jesu ord. Guds rike är nära – några av oss har kanske just den här fastetidsveckan känt i tron att Jesu ord är verklighet. Guds rike är nära, nära oss, nära men på ett annat sätt än det uppenbarades för de tre vännerna på Härlighetens berg. Guds rike bryter ibland in med kraft i människors liv – med stora resultat. En helt annan livsinställning, att få gå från otro till levande tro, från stolthet och tro på den egna kraften och viljan, till upptäckten av Gud.

Kära bröder, kära systrar i Herren, kära barn i familjerna, Vi har alla förberett oss för att komma hit i dag – för vi är kallade av Gud. Vi är hans barn, Guds barn, gamla som unga, magra som kraftiga, långhåriga som korthåriga, alla med olika namn. Gud talar till oss med vårt eget namn. Kanske vi inte varje söndag är riktigt medvetna om att det är Gud som kallar oss. Men det är Han som kallar – Han kallar oss personligen men eftersom vi inte är ensamma i livet känner vi att det angår oss alla gemensamt. Vi är alltid med någon. Vi håller ihop, vi lever med varandra i kärleken.

”Herre, vår Gud, lär oss att älska dig av hela vårt hjärta och tjäna vår nästa med den kärlek som utgår från dig”. Hur ska vi kunna förverkliga denna bön i vårt dagliga liv, på den plats Gud placerat oss? Varifrån kommer friheten vi behöver? Hela intentionen med denna söndags firande ligger i denna Kyrkans bön för den 4 söndagen under året. Kärleken till Gud och nästan, men hur?

I dag firar vi den Heliga Familjen som en stor fest i Kyrkan. Den heliga Familjen är Josef, Maria och Jesus och de levde här på jorden ett liv som alla människor i hela världen känner till. Överallt där det finns människor finns det också familjer och alla dessa familjer uppfyller Guds vilja när de älskar varandra och stöder varandra i det dagliga livet, i hemmet och med grannarna och i skolan och på arbetsplatserna. Josef och Maria var trogna och goda föräldrar och de uppfostrade sitt barn Jesus som alla riktiga föräldrar gjorde på den tiden. Även om vårt samhälle ser ut på ett annat sätt än på Josefs och Marias tid, så kan man ändå säga att deras familj är ett föredöme för alla våra familjer. Även om vi vet att deras barn Jesus kom till dem på ett särskilt sätt genom den Helige Ande, och även om vi vet att Maria födde sitt barn och förblev jungfru genom Guds försyn och allsmäktiga vilja, så är deras familj en ännu större förebild för oss eftersom hela vårt liv får mening genom deras son Jesus.

Kära medkristna, I varje kristens liv kommer förr eller senare frågan om martyriet ställas till oss. Det är alltid rätt för oss alla att tänka oss martyriet därför att Kristus dog på ett kors för den sanning han vittnade om öppet och utan att kompromissa. Han var Sanningens och frälsningens martyr. Vi söker inte martyriet, men det kan söka oss. Ingen vet om, när och hur. Men ”Akta er för människorna”, säger Jesus i dag. ”De skall utlämna er åt domstolar och de skall piska er i sina synagogor” (Matt 10: 17). Och på ett annat ställe i samma Matteus evangelium svarar han på vad som ska hända vid tidens slut: ”Se upp så att ingen bedrar er. Många kommer att uppträda under mitt namn och säga: ’Jag är Messias och de skall bedra många’” (Matt 24: 5).