Kortpredikan 24 augusti 2019, S. Bartolomaios, apostel

Upp 21:9b-14; Ps 145:10-13b,17-18; Joh 1:45-51

Natanael, som identifierats med aposteln Bartolomaios, kal­la­des genom att bli "sedd" av Jesus. "Jag såg dig under fikonträ­det."  

Erfarenheten vet, bekräftad av psykologin, hur svårt det är för män­­niskan att våga sig ut i livet utan att först ha blivit ”sedd” med kär­lek. Det är redan naturens ordning. Det är föräld­rarnas guda­givna uppgift. Någon ser på mig med kär­lek. Någon vill mig. Nå­gon vill mig väl.  

Men evangelisten Johannes talar också den bibliska världens språk. Att Je­sus ”ser” betyder att han utväljer, kallar och drar med Faderns eviga kärlek. Evangelisterna berät­tar om dem som Je­sus ”ser på med kärlek”.

Bartolomaios är väl beredd för detta, både bibliskt och i hjärtat. Han är en ”sann israelit, en som är utan svek”. Han visste vad som stod om Messias ”i Mo­se lag och hos profe­terna”. Hans sveklösa hjärta kän­ner igen sanningen och kärle­ken i den blick som ”ser” ho­nom.

Bartolomaios bekräftar därmed också Jesu ord om den öppnade himlen och änglarna som stiger upp och ner. Han vet vad som hän­de när patriarken Jakob ”såg” i sin dröm. När denne hade lutt­rats blev han ”Israel”, och fader till alla sanna is­raeliter.

Han bekräftar det som Benedictus senare skulle undervisa om, ödmjukhetens väg till klarsyn. Blindheten botas, de verkliga fien­derna besegras hos den som ser att han själv är den läg­ste och ringaste av alla.    

Den ödmjuke söker ivrigt det högs­ta goda, vilket, enligt fä­derna, är kontempla­tio­nen, förmågan att se.

Målet är den himmelska staden med portar i alla väderstreck och med Lammets tolv apostlar som grundstenar.

Där skall vi se, ansikte mot ansikte.

Vi botas stegvis från blindheten och föregriper slutmålet i den he­liga eukaristin.

                                                                                      pater Ingmar  Svanteson