Predikningar

Varifrån kommer våra tankar? Vad får människan att tänka som hon gör? – De flesta tankar får vi genom sinnesintrycken, genom något vi sett, läst eller hört. Vi bearbetar och tänker på det som kommit i vår väg eller på det som vi själva har valt att utsätta oss för. Vi lä­ser Guds ord och firar mässa för att få material för goda tankar. Tankarna är uttryck för män­niskans förunder­liga ska­pel­se, hennes förmåga att bearbeta och förstå.

För många är frågan meningslös. De har möjligen hört om Kristi kärlek, aldrig förstått den. Paulus ställer frågan mitt i sitt stora Romarbrev. Då har han redan berättat om vad Kristus har gjort. Men den som inte har hört behöver först få höra, med hjärtats öra. Det är vad profeten sade: ”Hör, så får er själ leva”. Människan måste få höra om det bröd som mättar, om vad ”gott är”.

Människan är inte till freds med denna jorden. Det går djupt, ty hon är skapad för något större. Även om de flesta inte längre känner målet kan de inte helt förneka sin innersta längtan. Jordelivet är för litet för att vara människans slutmål. Konkret: Hon måste ha hu­vudet i himlen för att kunna gå stadigt på jorden. Utan himlen dras hon ner i dödsriket. I ett europeiskt land (Belgien) sker idag fem s.k. barmhärtighetsmord per dag.

Det är inte svårt att föreställa sig den händelse vi hört i evangeliet. Jesus är på vandring mot Jerusalem och kommer in i en by. Där möts han av tio spetälska. Spetälska var, innan man fick bukt med den, en fasansfull sjukdom och de som drabbats av den levde utanför samhället och den mänskliga gemenskapen. De fick inte närma sig någon människa utan att ropa ”oren, oren”.

Människan är en gåtfull varelse. Hon kan söka sanningen. Och borde rimligen också göra det. Det gåtfulla är att hon i stället ofta väljer det behagliga, på bekostnad av sanningen. Hon tycks rentav vilja låta sig luras, för att sanningen är så obehaglig. Stefanos hade i en predikan gått igenom folkets historia ända från Abraham, men han dolde inte de mörka inslagen i folkets historia, alla de gånger de avvisat sanningen och gjort motstånd mot den.

En triumfens och glädjens dag. Kristi verk är fullbordat. ”Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fa­dern”. Kris­tus återvänder till den him­melska härligheten och tas emot med jubel. Redan psalmisten besjunger hur de him­mels­ka portarna öppnar sig: ”Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in!” Någon frågar vem denne ärans konung är och får svaret: ”Det är Her­ren, den väldige hjälten, Herren, väldig i strid.” Han har med livet som insats besegrat syndens, dödens och djävulens välde. Han har full­gjort Faderns vilja.

Kan vi människor förstå när Gud griper in? Kan vi följa processen? Kan den mätas och registreras? – Den moderna människan är fostrad att lita på vetenskap och experter. Hon mår förvisso väl av att inte utsätta sig för vad som helst. Vidskepelse är under hennes värdighet och svärmisk andlighet är inte att rekommendera. Ändå får det kritiska sinnet inte bli något som förminskar och stänger in henne. Människan är större.

Vi har firat de stora kristna högtiderna från advent till pingst. Därmed har vi firat hela Jesu liv och gärning. När han lämnade sina lärjungar lämnade han inte en skriven rad efter sig. Däremot lämnade en måltid i arv, den måltid som instiftades dagen före hans lidande. Den måltiden blev den kristna församlingens kännetecken, den heliga eukaristin. Den unga kyrkan förstod att eukaristin var fortsättningen, en slags förlängning, av hans närvaro på jorden.

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn är vi döpta. I detta namn börjar och slutar varje mässa. I detta namn tecknar vi oss med korsets tecken. Den Heliga Treenigheten är mittpunkten i den kristna tron. Det handlar om vem Gud är i sig själv. Det är källan till alla andra troshemligheter. Hela den frälsningshistoria vi firar med från Advent till Pingstdagen rinner fram ur denna källa. Treenigheten är inte bara källan, utan också det mål till vilket allting söker sig och dras.

Det strålande vädret ger oss livet tillbaka. Krafterna rinner till. Dystra och depressiva bekymmer smälter bort i solskenet. Allt väcks till liv. Inte som en följd av arbete och slit, utan som en gåva. Gud låter sin sol gå upp över både goda och onda. En livgivare och hjälpare, mera värd än allt som människan kan förtjäna och åstadkomma. Allt flera frågar sig varför vi i den rikaste och friskaste av världar, kan vara så olyckliga, läser jag i en krönika.