Kortpredikan 31 augusti 2019, Vårfrumässa
1 Thess 4:9-11; Ps 98:1,7-9; Matt 25:14-30
Det är lätt att tycka synd om mannen som grävde ner sitt pund. Men den känslan bedrar. Han hänvisar till sin herres förmenta stränghet, men det blir en ursäkt för att skyla över lättja, feghet och avundsjuka. Hans herre kallar honom "en slö och dålig tjänare".
Rädsla är en usel vägledare. Den får stöd av en ogrundad ideologi om verkligheten, tanken att alla måste vara lika och ha samma gåvor.
Aelred av Rievaulx (d. 1167) formulerar den bibliska grundsynen: "Den Allsmäktige hade kunnat ge alla dygder åt var och en. Men i sitt heliga rådslut handlar han så mot oss att var och en behöver den andre, och att var och en i den andre finner något han inte har själv, så att ödmjukheten bevaras, kärleken växer och enheten blir känd”.
Detta förverkligas i Kristi kropp: ”Av alla dessa offergåvor ska det byggas ett tempel, så att ingen förklarar något för sin egendom, utan allt tillhör alla, de många är en kropp i Kristus, de enskilda är varandras lemmar".
"Därför ska de som är svagare eller sjuka och inte kan göra så mycket som de andra, inte bli ledsna eller förtvivlade. Men heller inte medvetet vägra att göra det de kan, Ty den som medvetet vägrar att göra det han kan begår bedrägeri; ty hans kapacitet och hans styrka är inte hans egna utan tillhör hela gemenskapen. Å andra sidan ska de som kan göra mera inte tro att de är bättre än andra, ty den nåd som de mottagit har inte mottagits bara för dem, men också för dem som kan göra mindre. Om det finns enhet och kärlek bland er så gäller att vad en gör det tillhör alla."
För den enskilde är vägen uttryckt i Marias svar på den kallelse hon fick: "Må det ske med mig efter ditt ord".
Det är vad vi gör i varje mässa när vi frambär oss själva för att Kristi kropp skall växa till och byggas upp.
pater Ingmar Svanteson
