Kortpredikan 27 augusti 2019, S. Monica, S. Augustinus mor

1 Thess 2:1-8 Ps 139:1-6 Matt 23:23-26

På den heliga Monicas dag hör vi aposteln likna sin apostoliska verk­samhet vid en mors ömhet för sina barn. Paulus hade pryglats och för­öd­mjukats i Filippi. Såren kan inte ha hunnit läka när han kom till Thes­sa­lonike. Ändå ”uppträdde han lika kärleksfullt som en mor som sköter om sina barn”.

I Jesu skarpa ve-rop finns också källan till en omsorg som kyrkan tagit till sig i moderlig omsorg om sina barn. Vi, kyrkans barn, mås­­te steg för steg lära oss måttfullhetens, den gyllene medel­vägen, mellan förrädis­ka ytterligheter.

Kyrkan har lärt av sin Herre att ”göra det ena utan att försumma det andra”, att inte upphäva buden, men skilja mellan väs­entligt och ovä­sentligt, att inte ”sila mygg men svälja kameler”.

Något liknande gäller ”utsidan” och ”insidan” i allt mänskligt liv. Bene­dic­tus värnar om ”utsidan”, samtidigt som han vet att ”in­si­dan” är det avgörande. Är det inte vad en god mor försöker lära sina barn? Den yttre ordningen behövs, men får inte skyla över ett orent hjärta.

Med en mors kärlek och många förböner följde Monica sin son Augus­tinus. I efterhand sade man: ”Vad skall det inte bli av en sådan tårarnas son?” Själv menade Augustinus att Monicas för­böner spelade en stor roll för hans omvän­del­­se. 

När hon är på väg att dö och hennes söner sörjer över att hon inte får dö i sitt hemland, förebrår hon dem: "Lägg min kropp var som helst. Det enda jag ber er om är att ni minns mig vid Herrens altare." Hon visste att skilja mellan väsentligt och oväsentligt.

Monica är en tillflykt för alla med oro för sina barn. Men också för barn med oro för sina föräldrar, eller för någon vän som är på av­vägar. "Gud, de sörj­an­des tröstare, du tog emot den heliga Moni­cas tå­rar...".

Gud har många sätt att dra sina barn till sig. Ett av de starkaste är våra förböner. Cassianus säger att förbönen ”passar” för dem som är luttra­de i den andli­ga kampen. Indirekt antyder han därmed förbönens kraft.

Monica bad länge, och under tårar.

                                                                                                 pater Ingmar Svanteson