Predikningar

Kära medkristna, Tiden närmar sig då jungfrun ska föda! Det stort sker, sker tyst, säger en poet. Ja, även om hela världen i dag på julaftonen väntar sig att undret ska ske i varje människas hjärta, Guds uppenbarelse bland människor, så måste man förundras över det hemlighetsfulla och fördolda som en gång skett i den obetydliga lilla staden Nasaret i Galileen. Här fanns inga vittnen till det som skedde. Bara en närvaro, en icke mänsklig närvaro, något större, vackrare, mer underbart än något annat i hela Skapelsen.

Kära bröder och systrar i S:t Kristoffers församling, Jag tackar först fader Wiesław som inbjudit mig att komma hit till er från Jönköpings församling för att predika Guds ord och hålla ett lite föredrag efter den heliga mässan. Tack fader Wiesław! Vi är många i Guds underbara skapelse som behöver tröst, tröst, inte i första hand för materiella förluster, sådana som drabbade Job. Utan än mer tröst för den skuld människan ofta drar på sig genom sina egna synder. Bikten står alltid öppen i Kristi kyrka: bekännelsen och botgöringen är en källa till tröst och vederkvickelse. Försoningens sakrament levandegör oss genom Andens kraft.

Kära trogna efterföljare till Kristus, Låt oss stanna upp en liten stund inför Paulus’ ord till församlingen, ”Gud är trofast, han som har kallat er till gemenskap med sin son Jesus Kristus, vår herre”. Det betyder för det första att vi bara kan ha gemenskap med Gud genom Jesus Kristus. Gemenskap med Jesus betyder tro på honom, bön till honom, vilja att följa hans bud och lyssna till Kyrkan. Kyrkan är instrumentet Gud använder för att omvandla människor till något större, något av hög värdighet. Eftersom vi alltid har egna idéer och eftersom andra påverkar oss på olika sätt, finns risken att vi blir vilseledda och inte längre har gemenskap med Jesus, därför att vi inte nås av hans undervisning. Kyrkan har till exempel viktiga normer att följa i vardagslivet som kristna. Ingen döpt och konfirmerad ska leva ihop med en annan utan att först varit förlovade och sedan gift sig. Kyrkan säger till exempel att viljan att ta emot barn i äktenskapet är en kallelse varje gift par skall förvalta med ansvar. Guds plan är de mänskliga familjerna som ska bestå och utvecklas i kärlekens gemenskap.

Kära bröder och systrar, Under de senaste söndagarna har vi lyssnat till liknelser som handlar om att ta vara på Guds stora gåvor. Kanske minns vi liknelsen om mannen som ägde mycket men gav sina medarbetare förtroendet att förvalta talenter: ”Gör något bra med det du får och visa mig sedan vad du lyckats med, stort eller litet”, menade ägaren till talenterna. En liknelse man aldrig glömmer är den om brudtärnorna som väntade på Brudgummen som skulle leda dem in till bröllopsfesten. Hade de den olja som behövdes för att kunna hälsa Brudgummen med brinnande facklor? När vi hörde detta blev vi glada för vi insåg att vi genom dopets nåd bar detta heliga ljus inom oss.

Kära bröder och systrar, kära barn och unga, För den som stilla och saktmodigt söker visheten – och gläder sig åt att ha blivit funnen och utvald – väntar den himmelska bröllopsfesten; det är vad Jesus säger i Matteusevangeliet idag: ”de som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes” (Matt 25: 10). Det som beskrivs i söndagens läsningar är verkligheten i själens kontemplation av Gud. Själen ”skådar Gud i helgedomen och ser Guds makt och härlighet”, som psalmen säger (Ps 63: 4). Själen förs på ett ofattbart sätt in i ett nytt tillstånd, skådandet, och tillståndet blir stabilt. Tiden för ett kringflackande sökande är över. Själen behöver inte längre några bilder, några föreställningar om Gud, eller ens tro. Den vet bara en enda sak, och det är denna enda sak som är hennes lycka, att Gud är det högsta goda och att hela hennes existens är att njuta av Hans godhet. Själen ”tror” inte längre, den ”lever på Gud”, som frukten på sin gren, som fisken i det friska vattnet, som fågeln som bärs på osynliga vindar.

Matteusevangeliet på arameiska skrevs omkring år 50, det vill säga ungefär 20 år efter apostlarnas andedop under Pingsten i Jerusalem. 20 år är inte en lång tid. Det beror på vad som händer. Det är ca 25 år sedan vår församlingskyrka byggdes ut till att omfatta hela den nya delen med Klarasalen och föregångaren till Oratoriet. Det är inte heller en lång tid – men en händelserik tid! Mellan Pingsten och Paulus andra missionsresa, till Thessalonike bland andra platser, var det också 20 år. Det är inte mycket tid, men återigen, det beror på vad som händer. Vi förstår i alla fall av brevet i dag att Evangeliet och Guds ord ”haft stor framgång”. Paulus säger ju: ”Gud älskar er bröder och vi vet att han har utvalt er”. De som alltså firar eukaristin tillsammans i Thessalonike har troget hållit fast vid tron under många lidanden, precis som Herren själv, men Paulus kunde göra mycket bland dem just av det skälet att de var förenade med Kristus i det dagliga livet. Det är det som förklaras av hans ord: ”Vårt evangelium”, alltså Kristi ord och exempel, ”kom till er inte bara som ord utan med kraft och helig ande”.

Kära bröder och systrar, Vi är kallade att leva med samma sinnelag som fanns hos Kristus Jesus, säger Paulus till församlingen i Filippi i norra nuvarande Grekland. Ja, men hur kan vi känna Jesu eget sinnelag, hur han var, hur han tänkte och bad? För att vara som Jesus måste vi vara beredda att välja ett visst handlande, ta ett visst ansvar för någonting, vara uppmärksamma på andras liv och gärningar. I liknelsen om de båda sönerna i evangeliet i dag får vi ett tydligt exempel på vad man menar med ett medvetet val. De två sönerna skulle arbeta i faderns vingård. ”Gå nu”, sade Fadern. Men de tänkte och handlade på olika sätt därför att de var olika i sin livsstil och i sin ärlighet. ”Det vill jag inte”, sa en av dem, men ångrade sig och gick till arbetet. ”OK, jag gör det”, sa den andre, men gick aldrig. Vem av dem gjorde som Fadern vill, är Jesu fråga till folket.

Kära bröder och systrar, Vi märker i det här evangeliet att Jesus predikar ett budskap som är annorlunda, nytt och ”ovärldsligt”. Det är långt ifrån vad olika människor tänkte på eller strävade efter. Jesus levde under en tid som skulle kunna kallas den första globala ekonomin, alltså ett väldigt utbyte av varor, tjänster och logistik. Den nya Sidenvägen som knöt ihop handelsmän från Kina ända till Damaskus och handelsstäder runt hela Medelhavet var en väldig stimulans för stora marknader. Vill man försöka använda sig av vår tids nyckelord kunde man tala om ett positivt investeringsklimat och höga börsvärden. Folk var skickliga på olika områden. Det byggdes vägar för transporter, hamnar för handel, skolor utbildade, romare och greker byggde stentempel åt sina många gudar. Det Jesus säger om jordägaren och hans anställda, om arbetstider och löner förstod folk och kände igen. Det var deras värld!

”Människa” har Gud sagt till Hesekiel, ”Jag gör dig till en väktare för israeliterna. När du hör ett ord från mig skall du framföra min varning” (Hes 33:7). Det tragiska med Pride är inte att vi kristna utsätts för kritik eller att man tycker att vi som kristna i kärlekens namn borde ansluta oss till denna rörelse. Själva saken i sig är en tragedi. Det tragiska är att den bisexuella kultur man vill sprida som en offentlig samlevnadsform i grunden gör människor illa och olyckliga. Det kan bara leda till kaos och förvirring om man vill förneka sin egen verklighet som man och kvinna som varandras fysiska, psykologiska och sexuella komplement.