Kortpredikan 7 augusti 2019
4 Mos 13:2-3a, 26-14:1, 26-30, 34-35; Ps 106:6-7a,13-14, 21-23; Matt 15:21-28
"Vi kan inte dra upp mot detta folk, ty de är för starka för oss." Så löd rapporten från dem som sänts i förväg för att bespeja det utlovade land som Israels barn skulle inta.
En sådan rapport sänker inte bara stridsmoralen, den ifrågasätter också Guds löften.
När de troende hör om den helighet de är kallade till och påminns om sin svaghet, när de hör om dygderna och känner av sina laster, är det lätt att tänka som spejarna: ”de är för starka för oss”.
Tanken innehåller en sanning, den egna svagheten, men den glömmer vad Herren har lovat. Den slutar att be och ger sig hän åt knotande.
Folket knotar hela natten och Guds tålamod tycks ha nått en gräns. "Ni skall få erfara vad det är att jag tar min hand ifrån er."
Benedictus är omutlig när det gäller knotande. Det utesluter inte att han går den svage till mötes, men den knotande hör inte.
Kapitel 68 i Benedictus regel, Om en broder får ett omöjligt uppdrag, är ett av regelns vackraste. Abboten skall lyssna på brodern när denne berättar varför han finner uppdraget ”omöjligt”, men abboten fegar inte ifrån sig sitt ansvar.
Om uppdraget förblir skall brodern lyda av kärlek och i förtröstan på Guds hjälp. Maningen vittnar om trons förunderliga kraft, men kan bara tas emot i ödmjukhet.
Den kananeiska kvinnan har en ”stark tro”, som tycks ”besegra” också Guds uppgjorda plan att budet först skulle gå till Israels folk och först därefter till hedningarna.
Hon ödmjukar sig. Hon låter sig inte luras av känslan av att Jesu ord låter som en kränkning och förnedring.
Den äkta ödmjukheten är starkare något annat.
En ökenfader såg alla de andliga fienderna och tvivlade på att han skulle övervinna dem. Han fick svaret: ”Ödmjukheten”.
pater Ingmar Svanteson
