Kortpredikan 8 augusti 2019, S. Dominikus

4 Mos 20:1-13; Ps 95:1-2,6-9; Matt 16:13-23

Mose och Aron kritiseras av Herren, trots att de får vatten att strömma fram ur klippan. Var det för att Mose inte ”talade till klip­pan inför deras ögon”, som Herren hade befallt honom, men slog på den med staven? Förtvivlat vredesmod?  

Herren, som såg hans hjärta, säger: ”Ni trodde inte på mig och höll mig inte helig inför Israels barns ögon”. Det skulle bli Josua, inte Mose, som förde folket in i det utlovade landet.

Trots att Petrus avlagt den sanna bekännelsen försöker han hind­ra Jesus att gå lidandets väg. Petri tankar är hans eg­na, inte Guds. Hans egen omvändelse är fortfarande ofullbordad.

Petri bekännelse och uppdrag består i hans efterträdare, liksom Mose stav gav fol­ket vatten. Dödsrikets portar skall ald­rig få makt över Kyrkan.

I kritiska lägen tycks ändå mycket bero på herdarnas egen om­­vän­del­se och hjärtats renhet.   

På 1200-talet försökte man återvinna de vilseförda albigenserna i södra Frank­rike till Kyrkan. Men de verk­tyg som använ­des var in­te de bästa.

Dominicus försökte med sak­lig, respektfull argumentation, eget föredöme - och glödande bön. Som bagage på sina vandring­ar ha­de han ba­ra delar av Nya Testamentet - och Cas­sia­nus.

På ivriga fötter blev han ”en benådad förkunnare av sanningen” för hela Europa. På nät­terna bad han för syndarna. Det rena hjär­tat genomsyrade hans iver för den katolska tron.

Han har inte lämnat så myc­ket skrivet efter sig, men hans glada väsen och behag­fulla ansikte har man inte glömt.

                                                                                                                   pater Ingmar Svanteson