Predikningar

Med Mose som redskap griper Gud in för att rädda sitt folk. Han står för sina löften till folkets fäder Abraham, Isak och Jakob. Men denne Gud är långt mer än en stamgud eller mänskliga tankar om Gud, inte heller bara en Gud för Israels barn. Hans namn, ”JAG ÄR”, avslöjar att han är alltings Skapare och Herre, den en­de sanne Guden. Hela tillvaron har sin yttersta orsak i honom, som själv är utan orsak. Han är den som ”ÄR”.

”Jag vill gå dit bort och betrakta den underbara synen och se varför busken inte brinner upp. ”Mose ser att busken brinner av elden, utan att busken förtärs. Det är inte bara en ovanlig syn, den är också underbar. Den loc­kar Mose att gå närmare för att betrakta den. Det tvingar honom att dra skorna av fötterna. Det är helig mark.

”När de ödmjuka ser det, skall de glädja sig.”Mose räddas ur Nilflodens vatten, för att senare rädda folket ur slaveriet. Han fostras och får undervisning vid Faraos hov, för att senare kunna leda folket. Mose liv står under Guds ledning och försyn. Men alla ser inte. Den landsman som hade gjort orätt och förmanas av Mose känner sig kränkt och reagerar i upprört högmod: ”Vem har satt dig till hövding över oss?”

”Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” Jesu ord förvånar. Har han inte kommit för att ge världen frid? Orden är riktade till en värld som ockuperats av den onda makt­en. Vi lever i en fallen värld. Johannes säger att världen är ”i den ondes våld”. Svärdet behövs för att befria dem som lever under ockupationsvillkor. Det började redan i Egypten, när Israels barn upplevdes som ett hot och därför blev förtryckta. Det är en bild för de onda mak­ter­nas förtryck.

Den stora berättelsen om människans väg ut ur mörkret för att få se Guds ansikte rymmer många miniberättelser. Josef och Israel får se varandras ansikte. Sonen sin faders och fadern sin älska­de sons ansikte. Det står att Josef grät länge vid hans hals och Israel blir tröstad. En miniberättelse för den stora berättelsen om hur Sonen återför­enas med Fadern efter fullbordat verk.

”Min son/min dotter, om du tar emot mina ord, så att du låter ditt öra lyssna till visheten och böjer ditt hjärta till visheten.”Benedictus förstod att detta var vad människan behövde för att komma på rätt väg från början. Därför inledde han sig regel med ord tagna ur Ordspråksboken: ”Lyssna, min son, till Mästarens undervis­ning”.Orden användes i den dopundervisning som var i bruk på hans tid. Hans regel blir därmed undervisning för dem som vill leva i sitt dop, helt och fullt. Vi hörde i andra läsningen: ”En är Herren, en är tron, ett är dopet”

Josef prövar sina bröder. Inte för att plåga eller straffa dem. Han kommer ju senare att villkorslöst förlåta dem. Han gråter när han ser deras vånda. Det är de själva som behöver luttras och prövas. Denna luttring upplever de som ångest. Ångest kan leda till de­struktiva skuld­känslor. Först när människan ser sin personliga och verkliga skuld kan något konstruktivt hända.

"Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig." Jakob hade bedragit och lurats. Hans botgöring blir lång och når en kulmen i den nattliga brottning­en vid Jabboks vadställe, som markerar gränsen till något nytt. Det var inte en brottning mellan jämlikar. Ändå står det att Gud inte kunde övervinna honom. Han ger Jakob ett slag på höftle­den.

Herren är verkligen på denna plats!” Jakob förstod det först när han vaknat ur drömmen. Herren var där hela tiden, men Jakob ”visste det inte”. Synagogföreståndaren faller ner för Jesus och ber honom att läg­ga sin hand på hans sjuka dotter. Kvin­­nan med blödningarna rör vid tofsen på Jesu mantel.