Kortpredikan 19 oktober 2020, S. Paulus av korset, präst

Ef 2: 1-10; Ps 100; Luk 12: 13-21

Aposteln försöker uttrycka det enorma mysterium han för­kunnar, det som efe­sier­na fått del av. Det är som skillnaden mel­lan död och liv. ”Ni var döda… men har gjorts levande”.

De, och vi, var döda ”då vi följde våra mänskliga begär och hand­lade som krop­pen och våra egna tankar ville”. Han kallar dem ”olydnadens människor” och ”vredens barn”. 

En konkret bild är bonden i evangeliet som bara talar med sig själv om sina välfyllda lador. Med apostelns språkbruk lever han redan bland de dö­da.

Förvånande nog är det också vad mystikern erfar i det som kallats ”andens död”. Paulus av Kor­set skriver om den som ”frigjort sig från alla skapade ting och bli­vit död för allt det som icke är Gud… frigjordheten från all känn­bar gläd­je hur helig den än må vara”. Där föds själen till ett helt nytt liv.

Alla troende är levande därför att de genom dopet har dött med Kristus, men nu har del i hans uppstån­delse. Genom hans himmelsfärd har de redan fått en plats i him­len.

Därför lever de ett nytt liv, inte efter egna tankar, styrda av män­s­kliga begär, utan för att ”göra de gärningar som Gud från början har bestämt oss till”.

Det nya livet återställer och fullbordar vad de från början är be­stämda till. Guds eviga plan går i uppfyllelse.

Detta liv försöker fienden ta ifrån dem, bland annat genom att väc­ka liv i ha­begäret. Det Paulus av Korset varnar för kunde kallas ett begär efter ”andligt välbehag”. Det är naturligtvis något helt annat än vår bondes problem.

Paulus av Korset hade upptäckt korsets hemlighet och vittnar om hur frimo­digheten rin­ner fram som en kraft – också i lidande och mot­gångar. Han hade upptäckt Kristi lidan­den och hans kors som en källa till – i djupaste mening -andlig gläd­je.

I kollektbönen ber vi: ”Lär oss att som den helige Paulus i kär­lek  om­fatta  Kristi kors.” Helgonet hade upptäckt kor­sets kraft. I stället för att vilja bli av med kor­set,  omfatta­de  han det. Man kun­de säga  omfamna.

Benedictus använder samma ord när han talar om att i tåla­mod  uthär­da  mot­gångar, lidanden och orättvisor. (4:e steget i 7:e kapitlet) Det lå­ter omänskligt, men öppnar för samma hemli­ga kraft. 

I dagens eukaristi ber vi: ”Lär oss att gestalta våra liv med Herrens lidande för ögonen, det mysterium som här blir närvarande”.

Under kommunionen hör vi: ”Vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en Kris­tus som är Guds kraft och Guds vishet”.

                                                                                                              pater Ingmar Svanteson