Predikningar

​​​​​​​Under kyrkoårets sista vecka lyssnar vi till profeten Daniels bok. Den ställer fram Daniel och hans vänner som föredömen, när de tvingades leva i en rent hednisk miljö. De lärde sig kaldeisk/baby­lonisk kul­tur och ställde sina krafter i den kaldeiske kungens tjänst, men var ändå trogna förbundet. De beskyddades genom sin trohet. Niels Steensen (d. 1686) frambär samma vittnesbörd, både ge­nom sin forskning och sitt liv.

En förbrytares bön, fröet till Konungens rike. Det är ett märkligt evangelium på denna kyrkoårets sista söndag, Kristus Ko­nung­ens dag. En Konung omgiven av två förbrytare. Alla tre korsfästa. Som kontrast hör vi i kol­lekt­bönen det triumferande uttrycket ”världs­alltets Konung”. I första läsningen hörde vi hur David blev smord till ko­nung och därmed samlade alla de tolv stammarna till ett rike. I and­ra läsning­en hörde vi hur Gud har ”räddat oss ur mörkrets rike och fört oss in i sin älskade sons ri­ke”. Vi hör hur allt är skapat ”genom honom och till honom”, att ”allting hålls samman i ho­nom”, att allt är ”för­sonat genom honom, allt på jorden och allt i himlen”. Vid altaret skall kyrkan sjunga om Guds ”e­viga och allomfattande rike”.

År 165 f.Kr. renade och åter­ställde Mackabeerna temp­let i Jerusalem, efter att med vapenmakt ha besegrat fien­der­­na. Med stor glädje fira­de man templets återinvigning och festen firas än idag (Chan­nukká). Jesus "körde ut" dem som drev handel i templet. Han sa­de: ”Det står i skriften: ’Mitt hus skall vara ett bönehus’, men ni har gjort det till ett rövarnäste”. Jesus kunde använda också yttre makt, ty han hade ett rent hjär­­ta. Han såg klart och handlade av ren li­delse för sin Fa­ders hus.

​​​​​​​Denna minnesdag uppstod genom det apokryfa Ja­kobs proto­evangelium från mitten av första århundradet. Det berättar hur Maria som litet barn av sina föräldrar Joakim och Anna fördes till templet för att där beredas för sin uppgift att bli Mes­sias mo­der. Jakobs protoevangelium har aldrig tillhört de kano­nis­ka skrifter­na, men firades tidigt i öst. Det lästes av många kristna och vitt­nar om att ka­tolsk tro om Ma­ria fanns redan vid denna tid, till exempel tron på hennes förblivande jung­frulighet. På 1300-talet fick minnesdagen sin plats i det romerska kalen­dariet.

​​​​​​​Martyriet frigör det tydligaste vitt­nes­bördet. Modern till de sju söner, som gav sina liv i trohet mot lagens bud, av­lägger ett sådant vittnesbörd. Hon stö­der sina barn när de brutalt torteras och mör­das för att de inte vill över­ge sin tro. När de misshandlas säger hon till dem: ”Jag vet inte hur ni blev till i min kropp. Det var inte jag som fogade sam­man de ämnen som var och en av er är uppbyggd av. Det är världens skapare som formar människan när hon blir till och planerar alltings tillblivelse”.

Den nittioårige Elasar tvingas att äta det förbjudna svinköttet, men han spottar ut det. Av några vänner som anpassat sig er­bjuds han att skaffa sådant kött som var tillåtet att äta och där­med slippa tortyr och martyrium. Men han vägrar. Vän­­ner som inte prövats kan svika när det gäller. Han vill inte "delta i ett bedrägeri som skulle få många ungdomar att tro att den nittioårige Elasar gått över till hedendomen". Vad är ”att få leva en försvinnande liten tid till” bredvid ett gott samve­te? Han slipper undan människors straff, men kan inte ”fly undan allhärskarens hand”. Det är inte fanatism, det är trohet.

​​​​​​​Denna vecka hör vi ur Mackabeerböckerna, som berättar om den reli­gionsförföljelse som bröt ut med Antiochos IV Epifa­nes år 175 f.Kr. Han genomdrev en brutal tvångshellenisering som skulle förinta juden­domen som religion. Under dödshot för­bjöds omskärelse, sabbatsfiran­de, högtider och templets offer. Bokrullar med Mose lag brändes. Mitt i templet placerades ett offeraltare åt Zeus, den van­helgande skändlig­he­ten, som vi hör om i Nya Testamentet (Matt 24:15). Diktaturer genom historien uppvisar samma intolerans. Också modern liberalism i dagens västerland visar allt tydligare tecken på aggres­siv in­tolerans, när den vill förbjuda offentliga uttryck för tro och samvetsbe­stämd över­tygelse i moraliska frågor.

Tappa inte besinningen. Det är lätt att gripas av rädsla när vi hör ett evangelium som detta. Krig och orolighe­ter, jord­bäv­ningar, epidemier och hungersnöd, och dessutom förföljel­ser. Under kyr­ko­­årets sista veckor låter kyrkan oss lyssna till texter om den yttersta fram­ti­den och tidens slut. Mycket i vår egen tid tycks bekräfta detta.

​​​​​​​Gertrud av Helfta (d. 1302) räk­nas som Tysklands största mys­ti­ker. Hon genomgick en om­vän­delse som inriktade hela hennes liv på kärleken till Kristus. Hon kom re­dan som barn till klostret och hennes liv präglades av dess liturgi och sakramentala liv. Hon levde nära det yttersta, både dess kamp och dess seger. Vishetens bok berättar om befrielsen ur Egypten. Under nattens dju­pa tystnad svingade sig Guds allsmäktiga ord ner till jorden, för att förgöra ond­skan och befria sitt folk. Ett moln täckte lägret och en framkomlig väg visade sig ge­nom Röda havet.