Predikningar

Guds väldiga gärningar – genom den helige Ande. Fortfarande önskar många svenskar varandra ’glad pingst’ - även om de inte tror på Gud eller har vaga begrepp om den Helige Ande. Kanske har det med gamla minnen av konfirmation eller bröllop att göra, eller med våren och grönskan. En blom­man­­de rhododend­ron väcker nå­got till liv i själen. Vi sjöng det i psalmen: ”Du, Herre, sänder ut din an­de, du förnyar jordens ansikte”.

I denna mässa, dagen för Pingstdagen, fullbordar vi läsningen bå­de av Apostlagärningar­na och av Johannesevangeliet. Påsken fullbordas genom Pingsten. Vi kan se påskens ”beroende” av pingsten i det svar av Jesus som Petrus får på sin fråga hur det skall bli med Jo­han­nes: ”Vad rör det dig? Du skall följa mig.” De var bröder, förenade i samma tro och uppdrag. Ändå hade de olika uppgifter där det ge­mensamma inte uteslöt det högst per­son­liga.

Paulus har yrkat på att få sin sak avgjord av kejsa­ren. Det är inte envishet. Han hade fått höra av Her­ren: ”Var inte rädd. Så som du har vittnat om mig i Jerusalem måste du också vittna i Rom”. Paulus vet att det ingår i en högre plan. Petrus får höra något liknande: "När du blir gammal, skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill".

Det finns skäl att tacka för vårt land, vårt språk och vår historia, för na­tur och kultur, för fred och frihet. Inte minst Skåne har i gångna tider hemsökts av ödesdigra krig. Låt oss be för vårt land! Till vår historia här i Skåne hör premonstratenserna, vars grundare Nor­bert av Xanten (d. 1134) vi firar idag. Redan 1155 byggde hans bröder klostret i Tu­ma­thorp utanför nu­var­ande Simrishamn och ver­kade där nästan 400 år.

Bonifatius var ivrig både att leva som munk och att för­kun­na som mis­sionär. Han dog som martyr år 754 och räknas som Tysk­lands apostel. Kyrkan är ett skepp, säger han, som ständigt ska­kas av pröv­ningarnas vågor. ”Hon får inte överges, hon måste sty­ras.” Pauli avskedstal till de äldste i Efesos förmedlar den apostoliska läran, den s.k. lärosuccessionen, till nästa generation. De skall vara ”herdar för Guds församling”. De troende skall kunna lita på att deras herdar re­presenterar den Gode Herden, både i lära och liv.

Paulus tar avsked av de äldste och de troende i Efesos. Det har avgörande likheter med Jesu eget avskedstal. Paulus vet att bo­jor och lidanden väntar honom, men han säger det inte uppgivet. En frihet skymtar fram. Hans liv har inte längre något värde för honom: ”jag vill fullbor­da mitt lopp och det uppdrag som jag har fått”.

Martyrerna i Uganda, Charles Lwan­ga och hans följeslagare gav kyrkan nya afrikanska martyrer. Året var 1886. De förenas med dem från den tidiga kyrkans tid, vilka prisas av Augustinus och Chry­sostomos. Påven Paulus VI förundrades över detta när han helgonförklarade dem 1964. I vår tid utökas skaran afrikan­ska martyrer nästan varje dag.

Det största löftet. Vem kan överbjuda det löfte som Jesus ger sina lärjungar i avskedstalets sista ord? Det sker innan de går ut i Getsemane och Jesus överlåter sig åt Faderns vilja. Han talar med sin himmelske Fader och ber att den kärlek som finns mellan de två, Fadern och So­nen, skall vara också i hans lärjungar, ”för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem”. Faderns kärlek till Sonen är den helige Ande. Jesus lovar att den kärleken skall vara i hans lärjungar. Hans apostel skall senare bekräfta det: ”Guds kärlek har ingju­tits i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige Ande”.

Justinus Martyren (d. 165) är en av kyrkans första s.k. apologe­ter. Med förnuftiga argument försvarade han tron mot förvräng­ning­ar och kyrkan mot ont förtal. Han visste vad som väntade när han fördes inför den romerske pre­fekten och uppmana­des att”offra till gu­dar­na”. Han vittnade med glädje om san­ningen, trots att det kos­tade ho­nom livet.