Predikningar

Tre inblickar i samma drama. Först - Paulus fäster blicken på en lam man. Han ser att mannen har tro så att han kan bli botad. Och han blir botad med hjälp av Paulus ord. De flesta som bevittnar det ser något annat. Eftersom det sker i en gre­kisk kultur tror de att "gudarna" har stigit ner ibland dem. De kal­lar Paulus för Zeus och Barnabas för Hermes. För apostlarna blir det ett givet tillfälle att förkunna skillnaden mel­­lan "maktlösa gudar" och "den levande Guden".

Ett litet ord möter flera gånger i dagens läsningar och liturgi, ordet ny eller nytt. Ingångs­anti­fonen sjöng om den nya sången (canticum novum). I andra läsningen hörde vi om en ny himmel och en ny jord, och om det nya Jerusalem. Den Johannes såg sitta på den him­melska tro­nen hör vi säga­: ”Se, jag gör allting nytt”. I evangeliet hör vi Jesus tala om ett nytt.

Kristi Himmels­färds dag 1160. Enligt traditionen stannade Erik kvar i mässan tills den var slut, trots att han fått besked om att fienden när­made sig. Han hann inte ordna sina trupper och stu­pade i striden. Vi kan utgå från att han visste att mässan gjorde Jesu lid­ande och offer när­varande. Det beredde väg för att hans eget liv blev ett martyrium. De tro­en­de bekräftade det när de firade honom som mar­tyr. Den tron kunde Inte ens de mäktiga rå på. Hans reliker förblev i Uppsala domkyrka över re­for­mationen och respekteras och vördas än idag. - Helige Erik, bed för oss! Låt oss be för Sveri­ge!

”Känn ingen oro.” Låt inte hjärtat ockuperas av rädsla eller bedrö­velse. Vem vill inte ha ett sådant hjärta? Jesu ord till sina lär­jung­ar, när de oro­as av att han skall lämna dem, är samtidigt en antydan om varje män­niskas innersta oro och längtan efter frid. Jesu löfte följs av en tvåfaldig motivering: ”Tro på Gud, och tro på mig.”

Mitt i Mindre Asien, i Antiochia i Pisidien, håller Paulus i synago­gan en predikan som sammanfattar hela Guds plan med sitt ut­valda folk Israel. Det växte till i Egypten, befriades ur slaveriet, fördes genom ök­nen och fick ta sitt land i besittning. De fick domare och sedan kung­ar, först Saul och sedan David. Särskilt David skulle förverk­liga Guds pla­ner. Paulus bekräftar det med ord ur Psalta­ren. ”Jag har funnit min tjänare David.”

”Guds ord fortsatte att sprida sig och tillväxa.”Lukas berättar hur Barnabas och Saul genom Andens ledning för Guds ord vidare från plats till plats. 300 år senare möter det Pachomius, som satt i fångenskap i Egypten. Han ”hör” det genom att ”se” de kristnas kärleksfulla omsorger om dem som satt i fångenskap. Själv blir han först eremit och sedan den som organiserar det första kristna klostret.

”Jag kallar er vänner.” Inte bara tjänare. Det är kanske det största som Jesus säger om sina lärjungar och om sin kyrka. Vänskapen är ju öm­­sesidig och på något sätt jäm­lik. Tydligast ser vi det hos helgonen som blivit Kristi vänner. De ”får vad de än ber om”. Kristi kärlek fortsätter i dem. De ger sina liv för sina vänner. ”Min vän är min och jag är hans.”Men ett liknande mysterium skymtar fram när Judas måste er­sät­tas. Tolvtalet från det första Förbundet bekräftas och det nya Guds­­fol­ket tar gestalt.

Bildspråket i inledningen till herdekapitlet kan verka för­virr­ande. Jesus, som senare skall kalla sig ”den gode herden”, kallas först grinden. Det är bara genom honom som det ges tillgång till liv. De som ”klätt­­rar in på ett annat ställe” har andra avsikter. Kyrkan är ”grindvakten” som måste varna för falska herdar. Det är ingen be­hag­lig uppgift, men nöd­­vändig. Blod ger liv, men kan också förgifta, om det inte först har testats.

”Jag och Fadern är ett. ”Mitt i det bildrika och dramatiska herdekapitlet hör vi detta svindlan­de ord. Det konkreta är inte långt från det kontemplativa, kampen inte långt från vilan. Ju närmare lärjungen kommer ljuset, desto plågsam­­mare blir syndafallen, också de mindre.