Predikningar

Evangeliet förs ständigt vidare, men stöter också på ständigt motstånd. Lukas berättar hur Anden "hindrar" Paulus att förkunna i Asien. Däremot kallas han genom en dröm att passera en annan gräns: "Kom över till Makedonien och hjälp oss". Paulus lyder ”genast" och evangeliet tar steget över till Europa. Europa tycks idag ha glömt vad det en gång fick lära sig. En gång var det Kyrkan som lärde världen att fälla rätta domar. Idag tycks rol­lerna ombytta och världen dömer ut kyrkan. Och ofta med goda skäl. Kyrkan gör bot och måste göra det. - Men utan att glömma vad det i grunden handlar om.

Ett nytt rike har landat i historien. Mitt bland andra riken, folk och länder. Ett rike som står under egna lagar och inte styrs av andra makter - den heliga Kyrkan.Redan i början ställdes hon inför en svår fråga som hotade att splittra hen­ne. Lukas beskriver hur apostlarna och de äldste finner lösningen på den fråga som i Antiochia hotade att splittra henne. Han berättar om hennes märkliga auktoritet, som över­skrider nationella och etniska grän­ser. Den unga Kyrkan handlar med en oerhörd frimodighet.

”Bli kvar i min kärlek.”Bilden av vinträdet finns kvar, även om den inte nämns. Grenen måste bli kvar i vinstocken för att bära frukt. Lukas berättar om samma kärlek, men i handling. Frågan om hedningarnas omskärelse blev föremål för lång överläggning. Därefter tar Petrus till orda. Det hade varit oklokt att omedelbart ge ordet till Paulus. Kärleken är också klok.

De hednakristnas antal växte. Skulle inte också de omskäras och hålla Mose lag? I Antiochia ledde det till ständiga diskussioner som hade kunnat splittra församlingen. Man vän­der sig då till apostlarna och de äldste i Jerusalem för att få frågan utredd. Det märkliga är med vilken självklarhet detta sker. Man visste intuitivt, genom Anden, att kyrkan var större än den lokala församlingen och att apostlarna mås­te ha det avgörande ordet för att bevara kyrkans enhet.

”Känn ingen oro och tappa inte modet.”I gårdagens mässa hörde vi hur Jesus talade om Hjälparen, den helige Ande som Fadern skall sän­da. Så fortsätter han direkt: ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid jag er”. Allt vad Jesus är och har gjort är samlat i detta ord. Det är Andens närvaro i hans Kyr­ka och i lärjungens hjär­ta. Vi påminns om det i varje eukaristi.

Tre inblickar i samma drama. Först - Paulus fäster blicken på en lam man. Han ser att mannen har tro så att han kan bli botad. Och han blir botad med hjälp av Paulus ord. De flesta som bevittnar det ser något annat. Eftersom det sker i en gre­kisk kultur tror de att "gudarna" har stigit ner ibland dem. De kal­lar Paulus för Zeus och Barnabas för Hermes. För apostlarna blir det ett givet tillfälle att förkunna skillnaden mel­­lan "maktlösa gudar" och "den levande Guden".

Ett litet ord möter flera gånger i dagens läsningar och liturgi, ordet ny eller nytt. Ingångs­anti­fonen sjöng om den nya sången (canticum novum). I andra läsningen hörde vi om en ny himmel och en ny jord, och om det nya Jerusalem. Den Johannes såg sitta på den him­melska tro­nen hör vi säga­: ”Se, jag gör allting nytt”. I evangeliet hör vi Jesus tala om ett nytt.

Kristi Himmels­färds dag 1160. Enligt traditionen stannade Erik kvar i mässan tills den var slut, trots att han fått besked om att fienden när­made sig. Han hann inte ordna sina trupper och stu­pade i striden. Vi kan utgå från att han visste att mässan gjorde Jesu lid­ande och offer när­varande. Det beredde väg för att hans eget liv blev ett martyrium. De tro­en­de bekräftade det när de firade honom som mar­tyr. Den tron kunde Inte ens de mäktiga rå på. Hans reliker förblev i Uppsala domkyrka över re­for­mationen och respekteras och vördas än idag. - Helige Erik, bed för oss! Låt oss be för Sveri­ge!

”Känn ingen oro.” Låt inte hjärtat ockuperas av rädsla eller bedrö­velse. Vem vill inte ha ett sådant hjärta? Jesu ord till sina lär­jung­ar, när de oro­as av att han skall lämna dem, är samtidigt en antydan om varje män­niskas innersta oro och längtan efter frid. Jesu löfte följs av en tvåfaldig motivering: ”Tro på Gud, och tro på mig.”

Mitt i Mindre Asien, i Antiochia i Pisidien, håller Paulus i synago­gan en predikan som sammanfattar hela Guds plan med sitt ut­valda folk Israel. Det växte till i Egypten, befriades ur slaveriet, fördes genom ök­nen och fick ta sitt land i besittning. De fick domare och sedan kung­ar, först Saul och sedan David. Särskilt David skulle förverk­liga Guds pla­ner. Paulus bekräftar det med ord ur Psalta­ren. ”Jag har funnit min tjänare David.”