Predikningar

Det israelitiska folkets dans kring guldkalven kan tyckas primitiv och barnslig. Psalmisten säger torrt: ”De bytte bort sin ära mot bil­den av en oxe som äter gräs”. Det känns igen i dagens he­do­nis­tiska credo: livets mening är nö­je och förströelse, ”fun and pleasure”. Samtidigt har leda blivit en folksjuk­dom i västvärlden.

Det finns ogärningar och våldsdåd som ropar till himlen. Katekesen talar om ”himmels­skriande synder”: Abels och alla brodermords blod ropar till himlen, de förtrycktas rop, övergreppens rop, främlingens rop, änkans och den faderlöses klagan, löntagarens rop för utebliven lön. Till dem räk­nas också den ”sodomitiska synden”, som vi hörde om i första läsningen. Abrahams släkting Lot hotades.

Benediktinerna världen över firar idag alla de tre syskonen i Be­tania, Marta, Maria och Lasaros. De firas som Her­rens vänner. Jesus var mycket fäst vid de tre syskonen. Han behövde deras vänskap, ty han var verklig männi­ska. Men vänskap är ömsesi­dig. Därför blir Jesu vänskap med syskonen ock­så en bild för vad han vill dra in människan i, sitt förhållande till Fadern i Anden. Den mänskliga vänskapen fullbordas i den gudomliga.

Gud ingår förbund med sitt folk. "Jag är Herren, din Gud." Folket be­jakar förbundet och kan därmed säga: ’min Gud’.Förbundstexten innehåller bindande bud. Avsikten är att upprätta ett öm­sesidigt förbund, och skapa ordning där annars maktkamp, oordning och kaos tar över. Buden ger allt sin rätta plats i en åter­upprättad hel­het. Även om buden först är riktade till Israels folk är de samtidigt allmän­mänskliga. Förbundets Gud är den Gud som skapat allt.

”Rådvill, men inte rådlös, slagen till marken men inte förlorad.” Aposteln Paulus beskriver existentiellt vad apostlarna Jakob och Jo­hannes ber om utan att ännu veta vad det kommer att kosta .De vet inte att de har sin skatt i lerkärl. De hör inte det för­mätna i sin mors frå­ga om att få de förnämsta platser­na. Framför allt kän­ner de ännu inte sin svaghet och sitt totala beroende.

Redan femton dagar efter uttåget ur Egypten knotar folket. Att den hungrige ber om mat är ingen synd, men i folkets knotande finns något mera, en förebråelse och en förmäten tan­ke. Människan tror sig veta bättre än Gud om vad som är bra för henne. Därför säger Bene­dictus: ”Detta är vår främ­s­ta maning att bröderna skall leva utan att knota”.Gud ger folket vad det behöver, men på sina villkor, ”varje dag så mycket som behövs”.

Eftersom den heliga Birgitta i Sverige firas i oktober firar vi ett annat av dagens helgon, den helige Johannes Cassianus (d. ca 430). Genom sina skrifter har han spelat en vägledande roll för det andliga och asketiska livet i både öst och väst, också indirekt genom Be­ne­dic­tus regel, där han ofta finns ”mellan raderna”.

I Höga Visan söker bru­den sin brudgum. Först utan att finna honom. Hon fort­sät­ter att söka - och finner sin älskade. Maria från Magdala kan inte låta bli att söka sig till graven. När hon finner den tom skyndar hon sig att berätta det för apostlarna. Själv fortsätter hon att söka. Hon gråter utanför graven. Hennes gråt för­blin­dar hennes ögon. Hon känner inte igen den som står där. Hon tror det är trädgårds­vakten.

Bara en sak behövs. Det är inte svårt att förstå Martas reaktion. Hon för göra allt arbete för den inbjudne gästen, medan hennes syster Maria sitter vid Jesu fötter och ”bara” lyssnar. Till slut ställer sig Marta framför Jesus och förebrår honom: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Men Jesus ger det kärva svaret: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och o­ro­ar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne”.