Predikan 5 söndagen i fastan 2020
Hes 37: 12-14; Ps 130; Rom 8: 8-11; Joh 11: 1-45
Dagens evangelium berättar om Jesus sista mirakel på väg till Jerusalem och sitt lidande, sin död och sin uppståndelse: hur han uppväcker sin vän Lasaros, som varit begravd i fyra dagar, från döden. Om Jesus mirakel bara vore symboler (för vad?) skulle de inte säga oss ngt mer existentiellt väsentligt än vad t ex seriebjörnen Bamse gör. Men just för att de har ägt rum har de betydelse i alla tider. Ur berättelsen om Lasaros vill jag nämna två särskilda betydelser som talar direkt till oss i allt som vi just nu upplever:
1) Gud vill inte vår död som ngt vi fruktar och som ngt som separerar oss från honom. Vår fruktan för döden som synonymt med ångest, smärta, lidandet i själva dödsprocessen och vårt livs slut, kommer ur människans avvisande av Gud genom synden. Ändå vill Gud inte lämna ut oss åt den. Gud är 100 % pro-life, vilket Jesus alla helande mirakel bekräftar. I dessa tider blir det särskilt viktigt för oss att påminna oss om att sjukdom och död som ngt utplånande och ett definitivt slut går helt emot Guds plan för oss. Därför säger Jesus i evangeliet idag det mest centrala i kristen tro: med honom besegrar Gud en gång för alla döden för var och en som vill vara delaktiga i den segern, genom att tro på honom. Vad som sedan än händer oss här.
2) Lasaros uppväckelse representerar också helandet från den värsta typen av död, den som vi, som Jesus i andra sammanhang har påpekat, borde frukta mer än ngn sjukdom eller den fysiska döden - nämligen den andliga döden. Dvs en självpåtagen och självnärd frånvaro från Gud. Vi ska nu göra allt för att undvika bli smittade med corona, och skydda andra. Men vi borde vara minst lika, ja faktiskt än mer, angelägna om att inte begå en dödssynd, och att andra inte heller ska göra det. Vi har alla delar av våra liv vilka vi ännu utestänger från Guds ljus och i vilka vi inte fullt ut inbjuder Gud att vara en del. Vågar vi bära fram allt detta till Jesus och be honom hela det, och uppväcka oss helt och fullt för delaktigheten i det eviga livet, det som börjar i hoppet nu och fullbordas bortom den fysiska döden, i honom?
pater Thomas Idergard
