Predikan 5 söndagen i fastan 2020

Hes 37: 12-14; Ps 130; Rom 8:8-11; Joh 11: 1-45

Mitt i en orolig och plågad värld

Vi i klostret som får fira den heliga eukaristin är oförtjänt privilegierade. Men därmed ock­så ålagda en helig uppgift, att fira mässan ställföreträdande för dem som inte kan delta.

I förrgår följde vi en syster till graven. En plats står tom. En grav är tillsluten. Idag hör vi hur Jesus med hög röst kallar Lasaros ur graven. Det låter som en annan värld, och Jesu röst hör för­vis­so till en annan värld, men hans röst ljuder in i den värld där vi känner igen oss. Evan­ge­­lis­ten Johan­nes berät­tar bå­de om förebrående frågor, om förtvivlad gråt och om nära vän­skap. Mitt i denna sörjan­de, oroliga och plågade värld ljuder Jesu Kristi röst.

De tre syskonen i Betania, Marta, Maria och Lasaros, var Jesu vänner. Han hade ofta varit gäst i deras hus. Nu har Lasaros blivit sjuk och de två systrarna sänder bud till Jesus:

”Herre, din vän är sjuk”. Bara det är en ma­ning. Att ”sända bud” till sina vänner om förbön när sjuk­dom slår till. Eller att höra av sig till den som sitter isolerad. En krönikör i en dags­tidning uppmanade häromdagen läsarna att gripa sina mobiltelefoner och göra just det. Men i evangeliet hän­der nå­got som i förstone tycks strida mot det. Jesus drö­jer och Lasaros dör.

Många känner igen sig. I nöd och sjukdom sänder de bud till Jesus. Men han tycks drö­­ja. Den bedjande tycks inte få svar. Det är inte svårt att förstå Martas fråga: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött”. Jesus säger att Lasaros skall uppstå och Marta instämmer, men hennes tro rör något i framti­den: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppstån­delsen på den sista dagen.” Det var gängse tro bland många judar på Jesu tid. De kristna kan säga samma sak. De in­stämmer i den kristna tron, men står handfallna när bön­hörel­sen tycks utebli. Jesu viktigaste svar måste i då ha varit obegrip­ligt för Marta: ”Jag är upp­stån­delsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör.” Svaret är för stort för att fatta. Då. Johannes berättar vidare.

Jesus frågar var de har begravt Lasaros. Graven var förseglad med en sten och Jesus säger: ”Ta bort stenen.” Marta varnar honom: ”Han luktar redan, det har ju gått fyra dagar”. Fyra dagar behövdes för att kunna utesluta varje misstanke om skendöd. Jesus påminner om vad han sagt: ”Om du tror, skall du få se Guds härlighet”. Så tar de bort stenen.

Men vi har gått lite snabbt. Vi har inte berättat om Jesu reak­tioner. När han såg sysko­nens sorg, och alla de som kommit för att trösta dem, faller han i gråt. De som ser det sä­ger: ”Se, hur mycket han höll av honom.” Han, som vi tror är Guds Son, gråter med dem som gråter. Vid ett annat tillfälle står det att Jesus gråter över Jerusa­lem. Här gråter han vid sin väns grav. Han, som snart skall uppväcka den döde ur graven, grå­ter, av kärlek. En för­aning om hur det ur den kors­fästes hjärta skall rinna fram blod och vatten. Det är Johan­nes som berättar, han som själv låg vid Jesu hjärta under den sista måltiden. Han berättar för oss om Jesus, som gråter av kärlek till sin vän. I ett av sina brev skriver samme Jo­han­­nes: ”Sådan är den kärlek vi har kommit till tro på”.

Det är vida mer än en känsla. Johannes låter oss ana Jesu kamp mot männi­skans fien­der, framför allt mot döden. ”Jesus blev upprörd och skakad i sitt innersta.” Denna kamp full­bordas när han ger sitt liv. ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vän­ner”. I Get­semane ser vi samma kamp, när han topprids av ångest och svettas blod. ”Så älska­de Gud världen”, säger samma evangelist. Hela pås­ken hand­lar om denna Guds självutgivande kärlek för oss människor. I förväg ser vi det när Jesus gråter över sin vän Lasaros död.

Men så ändrar scenen karaktär. Den sörjande vännen är inte bara en mänsklig vän. Han är också Fa­derns Son, som ber till sin Fader och som tackar för det som håller på att fullbordas. Med hög röst ropar han: ”La­sa­­ros, kom ut!”  ”Stark som döden är kärleken, li­delsen obeveklig som graven”, säger Hö­ga Visan. Kärleken tvingar döden att släppa ifrån sig sitt byte. Ett förspel till Je­su egen upp­stån­delse från de döda. Och till den sista dagen, då ”alla döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv, de som gjort det goda skall uppstå till livet och de som gjort det onda skall uppstå till domen”. Sådan är vår tro, vår allraheligaste tro, den som vi bekänner.

I den tidiga kyrkan ingick detta evangelium i dopförberedelsen. De som döptes blev kallade ut ur mörker, otro, jordisk förgänglighet och fruktan för döden. Dopet gav dem del i den kärlek som väckte Lasaros ur graven. Evangelisten Johannes vill inte skapa sensa­tion. Han vill väcka tro. Därför får lyssnaren detta tec­ken. Uppväckandet av Lasaros är det sjunde tecknet i det Johannes evan­gelium. Många av dem som kommit till Betania kom till tro. Medan Jesu fi­en­der beslu­tar att röja honom ur vägen.  

      Händelsens teologiska höjdpunkt är inte uppväckandet av Lasaros utan Jesu ord till Marta: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” Därför ljuder det ordet vid varje katolsk jordfästning. Det rör inte bara en framtid på andra sidan den kroppsliga döden. Han som är Upp­ståndelsen och livet står inför den sörjande Marta och är närvarande i var­je eukaristi.

      Den heliga kommunionen stärker oss i detta liv. Det ett hälsosamt tecken när de troen­de sörjer och klagar över att inte kunna delta fullt ut. Den som hänvisas till andlig kommu­nion får ta emot denna ”eukaristiska fasta” som en anledning att intensifiera sin längtan och sitt hopp.

      Aposteln anger grunden för vår tro och vårt hopp: ”Om anden från honom som har upp­­väckt Kris­tus från de döda bor i er, då skall han som har uppväckt Kristus från döda göra också era dödliga kroppar levan­de genom att hans Ande bor i er”.

Amen.

En bön av Padre Pio som kan användas vid andlig kommunion: 

 Min Jesus, jag tror att du är närvarande

i altarets allraheligaste sakrament.

Jag älskar dig över allt,

och min själ längtar efter dig.

När jag nu inte kan inte ta emot dig i altarets sakrament,

så kom ändå på ett andligt sätt till mig.

Jag tar emot dig som om du redan vore här hos mig,

jag förenar mig med dig.

Jag tillber dig i djupaste vördnad.

                                                                                                 pater Ingmar Svanteson