Kortpredikan 24 mars 2020

Hes 47: 1-9, 12; Ps 46: 2-3, 5-6, 8-9; Joh 5: 1-3, 5-16

Profeten Hesekiel ser i en vision hur vatten rinner fram från templet för att göra havsvattnet friskt. Allt får liv genom vattnet och alla slags frukt­träd växer upp. Deras frukter tjänar till föda och deras löv till läkedom.

Evangeliet vittnar om att källan till detta vatten är en person, en män­niska ”fylld av nåd och sanning”. Utsänd för att bota och hela den sjuka män­ni­skan. Han är källan till den nåd som rinner fram i Guds stad, den heliga Kyrkan. ”En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad.”

Mannen i evangeliet som botas av Jesus hade varit sjuk i 38 år, en hel livslängd. Han representerar den andligt sju­ka männi­skan.

Jesus ”såg honom”. Han tilltalar honom och gör sig därmed känd för honom. Människans okunnig­het om Jesus Kristus och vem han är, är den första ”sjuk­­domen”.

Den andra sjukdomen hör vi i Jesu fråga: ”Vill du bli frisk?”

Frågan verkar näst intill oförskämd i våra öron. Är det inte självklart att männi­skan vill bli frisk?

Det förvånande är att människan kan före­dra att förbli i sitt ”sju­ka” till­stånd, föredra otro och andligt mörker. Av rädsla och feghet kan hon för­e­dra det framför att leva i Jesu efterföljd, som ju rymmer risker och förutsätter vilja till självkännedom. Ligger hon kvar i sin ”säng” kan hon fortsätta att skylla på andra och på annat, fortsätta att leva på andras hjälp fram­för att gå ut i livet och ta eget ansvar. Det är inte självklart att männi­skan vill bli helad. Ovilja är den andra sjukdomen.

Den tredje sjukdomen är egenrättfärdighet och högmod. Människan har ett motstånd mot att bli bo­tad. Den egenrättfärdige kan kämpa och slita, men värjer sig mot att allt till slut beror på nåden.

”Eftervården” är en varning: ”Synda inte mer, så att det inte händer dig något värre”. Ansvaret hos den som blivit helad har ju vuxit.

Tre hindrande ”sjukdomar” behöver botas: okunnighet, ovilja och hög­mod.

Den helige Antonius såg alla hinder på vägen och frågade hur någon enda kunde bli räddad.

Han fick svaret: ”Ödmjukheten”.

                                                                                                        pater Ingmar Svanteson