Predikningar

Få texter i Gamla Testamentet är så tydligt profetiska som detta kapitel ur Sa­lo­mos Vishet. Det målar en bild av Kristi påsk, sett med "de gud­lö­­sas" ögon. I denna profetia om Jesus avslöjas samtidigt hur ondskan ”tänker”. Ondskan ”förblindar” de onda, ändå ”tänker” de. Ond­skan rymmer en slags ”logik”, men den är förvriden.

Folket har "tagit sig till vad fördärvligt är". De har gjort sig en kalv, som de kallar sin gud och som de tillber. De "bytte bort sin ära mot bilden av en oxe som äter gräs". Gud kallar dem "ett hård­nackat folk" och vill för­göra dem i sin vrede. Mose vädjar, bönfaller och ger skäl för sin vädjan. Guds befrielse av Israels folk skulle fram­stå som ett stort misslyckande i egyp­tiernas ögon. Mose påminner också om Guds egna löften till fä­der­na. Folket skulle ju bli talrikt som stjär­nor­na och få ett eget land.

Genom sin profet tröstar Herren sitt folk: ”Kan en mo­der glömma sitt barn? Och om hon än kunde glömma sitt barn, så skulle dock jag inte glöm­ma dig.” Profetens ord når sin fullbordan i Jesu ord om sig själv som Faderns Son. Sonen är fullkomligt ett med Fadern. Han följer inte sin egen vilja utan Faderns som har sänt honom.

När vattnet från templet rinner ut i havet blir havs­vattnet sunt. Nåden renar och botar naturen. Människan blir inte konstig eller mind­re mänsklig av nåden. Hon blir sig själv, som Gud har tänkt henne. Kultu­ren hotas inte av Kristi nåd. Den frigörs och blomst­rar.Dessutom flödar nåden över. Den når inte bara till fotknö­larna, knäna och höfterna. Hela kulturen kan om­slutas av Kristi nåd. Men det börjar med människan.

”Se, jag vill skapa nya himlar och en ny jord.” Det gamla skall man ej mer komma ihåg eller tänka på. Många troende har anpassat sig till den sekulariserade värld de lever i. Det är inte ofarligt. Hoppet kan krympa och förminskas. Den troende nöjer sig med att hoppas på lindring i de dagliga plågorna och på något som gör livet ut­härdligt. Tron och hoppet ”sekulariseras”. Det begrän­sas till denna tidsålder och dess möjligheter.

Vi har hört en av våra mest älskade liknelser. Hur fattig vore inte vår kultur utan lik­nelsen om den förlorade sonen! Lyssnaren förstår intuitivt att det handlar om varje männi­ska. Vägen bort och vägen hem. - Här finns dock också en risk. Lyssna­ren tror sig redan veta vad det handlar om. Men liknelsens budskap är ständigt nytt, ty det är Guds lev­ande ord. Den som hör med öppet sinne skall med Paulus kunna säga: ”nå­got nytt har kommit”. Låt oss därför be att Guds Ande bereder väg i oss för ”ett vid­gat hjär­ta”.

Orden om ödmjukhet kan blockera och sätta sig på tvä­ren. Fienden har lyckats förvrida den sanna innebörden i själva ordet ödmjukhet.Profeten visar en väg ur detta dilemma när han säger: "Låt oss lära känna Herren, ja, låt oss sträva efter att lära känna honom".Gud inte bara undervisade om ödmjukhet. Hans Son val­de att själv ödmjuka sig och gå ödmjukhetens väg för att vrida högmodet ur fiendens händer och driva ut det ur vå­ra hjärtan.

Genom profeten Hosea vänder sig Herren till Israel. Han upp­manar dem att vända om från avfall och miss­gärning­ar.Sådant är inte lätt att höra, men Herrens avsikt är att hela och bota, att bevisa dem kärlek av hjärtat.Det var strax före Samarias fall 721 f.Kr. Profetens var­ning bar alltså inte frukt.

Mitt i fastetiden hör vi Herrens ord genom profeten Jeremia, var­nande och vädjande, omutligt sanna och än­då hoppfulla. ”Hör min röst, så vill jag vara er Gud, och ni skall va­­ra mitt folk.” ”Men de ville inte höra eller böja sitt öra till mig, utan vandrade ef­­ter sina egna rådslag.” Människan blir ett rike i strid med sig självt och där­för ödelagt. Hon lyssnar inte till den Gud som ska­pat henne med sitt ord.