Predikan 9 april 2020, Skärtorsdagen
2 Mos 12: 1-8, 11-14; Ps 116: 12-13, 15-18; 1 Kor 11: 23-26; Joh 13: 1-15
Hur det ovanliga kan stärka det vanliga
Genom Corona-viruset firar vi en ovanlig Stilla vecka och Påsk, men får samtidigt en påminnelse om vad varje påsk handlar om. Viruset hemsökte oss under fastetiden och vi kunde höra en extra skärpa i fastetidens budskap: ”Riv sönder era hjärtan, inte era kläder, och vänd om till Herren er Gud”. Hur många har tagit det på allvar när farsoten är över?
Men fastetiden har också en motivering: ”Vänd om, ty Herren är nådig och barmhärtig, tålmodig och stor i mildhet”. Om Guds barmhärtighet har vi hört otaliga gånger, men ändå fångas vi av tröghet och bekväm likgiltighet.
Om vägen ut ur detta handlar Jesu ord till Petrus när denne inte vill få sina fötter tvättade: ”Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig.” Han tror ännu att han kan själv. Han känner inte sig själv. Vi som har sett i facit vet att han skall förneka sin Herre. Tre gånger. Hans föresats räcker inte. Petrus går ut i natten och gråter. Den natten är kanske den viktigaste i apostlafurstens liv. Han lär känna sin feghet och sin svaghet.
Men Jesus har inte satt punkt för sin apostel. På uppståndelsens morgon sänder han en särskild hälsning till Petrus. Och när Jesus visar sig vid Tiberias sjö får Petrus sitt uppdrag förnyat. Det är då han säger: ”Herre, du vet allt,” med tillägget, ”du vet att jag har dig kär.” Något har hänt med Petrus. Jesus hade sagt att han ”senare” skulle förstå fottvagningen. Nu tycks det ha skett. Nu vet han varför Jesus måste tvätta hans fötter, varför han måste dö och uppstå. Utan Jesus kan han ingenting göra. Med honom blir allting annorlunda. I grunden blir allting möjligt.
Fottvagningen rymmer hela påskens hemlighet. Jesus böjer sig ner framför sina lärjungars fötter och tvättar dem. Gud ödmjukar sig för människan. Ända ner i hennes djupaste svaghet. Ur denna svaghet uppstår det nya.
Människan har lättare att förstå buden, till exempel uppmaningen att tvätta varandras fötter, än att förstå påsken och nåden. Men buden frälser oss inte. Många tror det och kämpar på. Men det lyckas aldrig riktigt. Då skäms de, tappar modet och frestas att ge upp. Några försöker ändra på eller mildra buden, men de förblir ju vad de är. Ändå – hade det räckt med en klara bud, hade Jesus inte behövt dö och uppstå.
Något nytt kommer in i världen genom Kristi påsk. Jesus instiftar ett ”nytt” förbund. Kyrkan firar detta ”nya” redan denna kväll. Hon vet att det är samlat i den heliga eukaristin. Fottvagningen har av evangelisten Johannes placerats på den plats där de tre andra evangelisterna berättar om hur eukaristin instiftas. De två handlingarna säger samma sak. ”Tvätta varandras fötter” rymmer samma uppdrag som ”Gör detta till min åminnelse”. Vår Herre betjänar oss i båda. När vi låter oss betjänas av honom kan vi tjäna våra bröder.
Något liknande gäller prästens uppdrag. Han kanske är ”duktig” och kan ”göra” mycket, men sitt ämbete har han fått som en gåva, en nådegåva, som gör hans innersta likt sin Herre. Därför kan han handla som Kristi representant, in persona Christi. Endast så kan han säga: ”Detta är min kropp”, och ”Dina synder är dig förlåtna”. Något nytt har kommit. Han förmedlar det nya livet, dess nyskapande nåd.
Eukaristin är källan till nåden. Prästen är satt att förvalta detta mysterium, att förmedla nåden och att förkunna den ”nya” lagen, kärleken. Petrus säger inte bara: ”du vet allt”. Han säger också: ”du vet att jag har dig kär”. Han måste ha anat att det var den kärleken som rann fram ur den korsfästes sida på korset och var källan till den heliga eukaristin och till ett liv i samma kärlek. Därför kan den kallas det nya förbundets grundlag.
Därför kan Kristus, förvånande för dem som mest hör ”stränga bud”, säga att hans ok är milt och hans börda lätt. ”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han gett oss den helige Ande.”
Det är fullbordan av fastetidens tvåfaldiga budskap: ”Vänd om! Herren är nådig.” Varför kan inte Gud ta ett virus i sin tjänst för att mana oss till omvändelse? Hans avsikt är alltid vårt allra bästa. Att öppna våra ögon och ge oss obegränsad tillgång till hans nyskapande nåd.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
