Predikan 12 april 2020, Påskdagen

”Må hans ljus förjaga allt mörker!”

Så ber Kyrkan när hon i nattens mörker tänder påskljuset. Hon inte bara ber, hon ropar och sjunger, hon firar och jublar. Kristus är uppstånden från de döda! Må hans ljus förjaga allt mörker! Det är hennes budskap och hennes bön för hela världen.

    Hon ristade detta år in siffran 2020, det år då de flesta troende förvägra­des att helt och fullt deltaga i detta firande. Deras klagan är stor och har biblisk grund, hur motiverat förbu­det än var. Den lik­nar det för­drivna folkets klagan i Babylon, när de protesterade genom att hänga upp sina harpor i träden.

Men över och under årtalet 2020 ristades två bokstäver in, Alfa och Ome­ga, de bokstäver i mänsklighe­tens alfabet som omfattar alla år. Det konkreta vi firar, att gra­ven var tom och vakterna slagna till marken, var inte bara en his­torisk hän­delse på en geografisk plats. Den tomma graven påverkar begynnelsen och än­den, tiden och tidevar­ven. Ändå är det inte saga el­ler myt. Mellan Alfa och Omega rista­des ett kors och i dess mitt och dess ändar fästes fem rökelsekorn, symboler för den kors­fäs­tes sår. Tecken för hans totala solidaritet med alla drabbade och bedröva­de, alla lidande och sör­jande, alla döende och döda, också detta år av pandemi. Kyr­kan bad och ber: ”Ge­nom sina heliga och ärorika sår, bevare och be­skyd­de oss Kristus, vår Herre”.

    Hon fortsatte att inta detta märkliga botemedel mot bedrövelse. Vid påskljuset sjöng hon den kanske största och vackraste lovsång som existerar, Påskbudskapet, Exsultet. Bara att läsa det, långsamt och eftertänksamt, är en hjälp att driva ut bedrövelsens för­lamande gift.[1] Genom påskvakans många läsningar följde Kyrkan hela historien, från be­gynnelsen fram till den tomma graven och den slutliga fullkomningen, den väg vi följer sedan vårt dop. Hon lät de troende förnya sina doplöften, avsäga sig den ondes lockelser, de som föder bedrövel­se, och förnya sin tro på den Herre som är starkare. 

    Nu, när solen gått upp och vi firar påskdagens högmässa, fortsätter Kyrkan att förkunna, men i mindre dramatisk, nästan lågmäld form. Vi hör den lustiga detaljen hur Johannes springer forta­re än Petrus till gra­ven. Fä­derna förklarar det med att Jo­hannes älskar mer. Han hade stått vid korset, medan Petrus gått ut i mörk­ret. De ser båda samma sak, bindlarna och duken som hade täckt den dödes huvud, snyggt och prydligt hop­rullad för sig. Johan­nes såg och trodde. Vad Petrus trodde och tänkte får vi inte veta.

    Han är inte ännu den Petrus som vi hörde i första läsningen. Långt senare skulle han i Caesarea predika om hur Gud uppväckte Jesus och indirekt vittna om vad som hände med honom själv. I Caesarea kan han frimodigt förkunna att Jesus är den som Gud har bestämt att döma levande och döda. Men här vid graven, den första förvirrade mor­go­nen, är han ännu inte där. Hans hjärta är i chock över vad som hänt och förlamat av hans egna svek. Det kan ta tid, och ett förkrossat hjärta, innan uppstsåndelsen får fäste i ett hjär­ta och kan befria det.

    Påsken genomsyrar hela tillvaron. Kristus lever och har uppstått från de döda. Inget vi­rus i världen kan förhindra det. Men han visar sig ”inte för hela folket”, som vi hörde i första läsningen – en stötesten för många och en realitet som kan hota tron. Vår emerituspåve Be­ne­­dikt XVI säger att det måste vara så[2]. En yttre manifestation skulle strida mot den fri­het som Gud givit människan. Det skulle göra korsets kraft om intet. Men det långsamma och oan­senliga, Benedikt liknar det vid ett senapskorn, att tron måste väckas i hjärtat, be­tyder inte att det förminskas till något privat eller enbart subjektivt.

    Vi sjöng om det kosmiska vid påskljuset. I påsksekvensen före evan­ge­liet hör vi både om det konkreta och det stora. ”Död och liv gick i närkamp. Allt i häpnad höll andan. I sin död förintade Gud döden”. Ändå är det ingen saga. Det skedde i historien med kända per­soner inblandade. Sekvensen fortsatte: ”Vad såg du, Maria, när du kom till graven? – Jag såg den plats där han lades. Hans huvudduk såg jag och bindlarna som låg där”.

    Kyrkan firar sin påskdagsmässa i stillsam eftertanke. I ingångsantifonen tar hon hjälp av psal­tar­psalmen 139, som också hänvisas till i Exsultet. Med psalmens ord utrycker hon sin lågmälda för­undran: ”Jag är uppstånden, jag är ännu hos dig”. Det är Kristus som talar. Kyr­kan svarar: ”Du omger mig på alla si­dor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt för­stånd”.

    Petri predikan i första läsningen har vi redan nämnt. Den berättar kateketiskt om Jesu liv med bör­jan i Galileen. Här skiljer sig sagorna och olika slags ”andlighet” från den kristna tron. Tron vittnar om att Gud har blivit människa och stigit in i tiden. Det är genom männi­skor som historien förvandlas.

     Gamla Förbundet är inte bortlagt. Psalm 118 skall följa oss nu i påsktiden. Den sjunger profetiskt om ”den sten som byggningsmännen förkastade, men som har blivit en hörn­sten”. I prefationen vid altaret sjunger kyrkan om hur Kristus med sin död gör döden om intet och med sin uppståndelse förnyar livet.

    Låt oss be om den helige Ande så att våra ögon öppnas och bedrövelsen skingras.

    Må Kris­ti ljus förjaga allt mörker.

    Kristus är uppstånden från de döda!

    Amen.

                                                                                                pater Ingmar Svanteson

[1] Cecilia s. 1181

[2] Joseph Ratzinger/Benedikt XVI: Jesus från Nasaret. Andra delen.