Predikan 12 april 2020, Påskdagen
Apg 10: 34, 37-43; Ps 118; Kol 3: 1-4; Joh 20: 1-9
Kära systrar och bröder i Kristus,
När människor påstår att ”ljuset kommer att segra över mörkret” som en allmän utsaga, är det tyvärr inte sant, i meningen att det skulle finnas någon ”lag” i vår naturliga värld om att allt alltid slutar gott. Med vår ”naturliga” blick ser vi det som syns. Och det räcker ju att studera lite historia eller följa en nyhetssändning, i synnerhet denna Påsk, för att bli nedslagen. Med naturliga ögon var det på samma sätt med Jesus död. En i raden av grymma, romerska avrättningar. Nära och kära till offret som upplevde det som nära och kära till avlidna alltid upplever: att en del av deras universum rivits sönder.
Men där vår naturliga blick inte ser något annat än mörker och död, där inget ”automatiskt gott” kommer och ställer allt till rätta, där ser trons ögon något mer; mycket mer.
Sanningen att Jesus har besegrat döden genom att uppstå, är för oss bara tillgänglig genom tro. Dvs genom vårt erkännande av det som Gud först uppenbarar för Maria från Magdala och via henne till apostlarna, Kyrkans första biskopar, som tillsammans med många andra sedan blir ögonvittnen. Som den Helige Petrus, vars egen skildring vi hörde i första läsningen ur Apostlagärningarna.
Men bara för att tron är vår kunskapskälla om Jesus uppståndelse, betyder det inte att förnuftet är bortkopplat. Tvärtom kan vi finna argument till varför tron på Jesus uppståndelse är helt rimlig, och använda vårt förnuft till det Gud har tänkt. Nämligen att bättre förstå Gud. I evangelieberättelsen hörde vi hur Johannes är först framme vid graven, men lämnar plats åt Petrus. Den irländske kyrkofadern John Scotus ser den tomma graven som en bild av Guds uppenbarelse i Bibeln och Traditionen. Petrus representerar tron, tilliten till Gud, som vårt svar på uppenbarelsen, när vi omfamnar den som sann. Johannes representerar förnuftet, som kommer direkt i trons sällskap och hjälper oss att mer djupgående förstå vad tron först fick oss att se.
Graven är tom. Den grav där en fullständigt avrättad, ja, en stendöd, man lades bara tre dagar tidigare. Alla försök att förstå detta utan uppståndelsen, blir faktiskt oförnuftiga.
Under första århundradet var det vanligt att påstå att graven hade plundrats. Mot detta polemiserar direkt skildringen i evangeliet idag, om hur omsorgsfullt liksvepningens linnen hade ordnats i gravkammaren. Tjuvar jobbar sällan så. Och en gravplundrare i antiken skulle ju ha tagit de dyrbara linnetygerna och lämnat kvar liket. Inte tvärtom! Teorin om att Jesus skulle ha varit skendöd går emot vad vi vet om romerska avrättningar, t ex att soldaterna själva avrättades om de lät en dödsdömd undkomma. En grupp rädda och obeväpnade fiskare skulle heller inte ha kunnat överrumpla den beväpnade romerska styrka som vaktade graven, om de nu hade velat flytta kroppen. Den idag mest vanliga bortförklaringen, att alla ögonvittnen skulle vara offer för en ”masshallucination”, är vetenskapligt omöjlig. Som en amerikansk, agnostisk psykolog har konstaterat, är faktiskt sannolikheten för att så många personer under en tid av 40 dagar har samma hallucination, rent statistiskt lägre än sannolikheten att någon uppstår från de döda!
Vi kommer alltså inte undan uppståndelsen, miraklernas mirakel, som förklaring till den tomma graven – sett med trons ögon, men med goda förnuftiga skäl för sig. Och då ser vi att den förklaringen, och bara den, är den enda försäkring om att ljuset kan vinna till slut.
Ögonvittnena möter Herren som kroppsligt uppstånden, men i en ny typ av materia, med andra egenskaper än vår. Utan kropp kan vi inte finnas som mänskliga personer. Människan är förkroppsligad ande, och Jesus Kristus är ju sann människa, precis som sann Gud. Den kropp Gud har gett oss, med kallelsen att i allt uttrycka hans plan, ska uppstå som en ”andlig kropp”, säger Aposteln Paulus. Dvs en fysisk kropp men helt genomlyst av den Helige Ande, Guds kärlek. Inte längre en avgränsande skärm, utan en öppen berättelse om vem den frälste är i gemenskap med Gud. I en dimension av verkligheten som inte lever under vår dimensions lagar och som tidigare varit helt okänd för oss. Men som med Kristus uppståndelse sträckt sig in i tiden och rummet och blivit synlig för oss att både få kunskap om och växa in i delaktighet i. Framförallt genom Kyrkans sju sakrament.
För i andra läsningen ur Kolosserbrevet hörde vi att vi redan här och nu är döda och uppståndna med Kristus. Och precis det sker ju vid dopet, där vi helt utan förtjänst ges delaktighet i Jesus Kristus död bort från den ångestbringande döden som konsekvens av våra synder, och i hans uppståndelse till det fullkomnade livet med Gud. Med dopet som inträdesbiljett blir vi sedan medresenärer på en livsresa genom vårt svar i tro, som visar sig i gärningar frigjorda från behovet att främja det egna jaget, följa den egna viljan; fram till ”den dag som Herren har gjort”, som vår responsoriepsalm uttryckte det, då denna resa fullkomnas med att också vi uppstår som Jesus Kristus uppstod. Inte som någon fritt svävande ande, en symbol eller ett minne, utan som en hel person med en fullkomnad kropp, i en materia som aldrig mer kan attackeras av sjukdom och brytas ned av död, i en ny existens, helt uppfylld av Guds närvaro.
Bara om den kristna trons centrala påstående är sant – att Jesus Kristus kroppsligen har uppstått från de döda och ger oss löfte att genom tron få dela detta nya, eviga liv, vad som än händer oss här – kan ljuset segra över mörkret. Bara då är det som syns inte allt. Bara då sliter döden inte sönder något. Bara då har den, och rädslan för den, ingen makt.
Litar jag på ögonvittnena och omfamnar jag Kyrkans bekännelse som den varit från första början, dvs låter jag trons blick bli min verklighetsuppfattning; ja, då förstår jag också min egen uppgift: att med så många som möjligt dela Påskens insikt om vad, eller rättare sagt vem, det är som vinner – och var och hur jag finner Honom, för att få leva i det enda segrande ljuset. Amen.
pater Thomas Idergard
