Predikan 27 mars 2020
Jer 11: 18-20; Joh 7: 40-52
Kära medvandrare denna fastetid,
Den stora skillnaden mellan de troende som går ofta i mässan och de som mer sällan kommer till kyrkans gemenskap är att de förra låter sig undervisas av Guds ord och att de senare litar mer på sig själva och sin egen trosuppfattning. Att vilja ta emot Guds undervisning kräver faktiskt både ödmjukhet och vilja att förändra sig själv till det bättre. Många har viljan till fortbildning och utveckling men inte så många vänder sig till Kyrkan för att med henne lyssna till Gud som talar till alla sina skapade varelser.
Den stora faran för dem som lyssnar på samma undervisning och frälsande budskap i Kyrkan är att de blir oeniga om vad Ordet betyder. Exemplet från evangeliet i dag: några sade: Mannen Jesus från Galileen är säkert Messias. Andra sade: Messias kommer från Davids stad, Bethlehem. Så blev alla i hopen oeniga, skrev Johannes.
De troende som kommer till kyrkan då och då tänker att de egentligen inte behöver ta ställning till Guds ord och Kyrkans undervisning. De kan tycka att det är intressant eller till och med givande att lyssna men de vill inte bli påverkade eftersom det skulle tvinga dem till omorientering i det egna livet.
De kanske till och med anser att de är klokare och bättre katoliker därför att de inte strider om trosfrågorna och frälsningen. Men en dag händer det: förkunnelsen är särskilt stark och avslöjar något nytt. Exemplet i evangeliet: ”Aldrig har någon människa talat som han”. För alla kommer det där ögonblicket någon gång. Något uppenbaras i vårt medvetande som förändrar vårt förhållande till livet, till oss själva och till våra medmänniskor. Om man tänker på solmiraklet i Fatima i Portugal den 13 oktober 1917 inför 50 000 troende och icke troende människor, förstår man det lite bättre. Marias uppenbarelse för de tre herdebarnen och solmiraklet som fick människor att kasta sig på sina knän och omvända sig är en undervisning av Gud som än i dag kan leda till mångas frälsning undan helvetets eviga straff. Undervisningen som Gud ger är alltid en gåva att fritt ta emot, men hur den tas emot är helt avgörande för det eviga livet. Fatima är ett stort mysterium, ja visst, men har de troende börjat glömma det?
Här och nu har vi också undervisning, hela fastetiden är en undervisande tid där vi går i Mästaren Jesu Kristi skola, han som kommer med ett nytt budskap fullt av ande och liv: ”Aldrig har någon människa talat som han”. Lyssnar vi på Honom och tror på Honom och på vad han säger till oss, då är det samtidigt en botens tid. Det måste bli en botens tid, annars har vi inte förstått Guds undervisning.
Katekesen talar om de många formerna för bot i det kristna livet (§ 1434 och framåt). Omvändelsen sker när man erkänner sina fel, när man tar emot andlig vägledning och rannsakar sitt eget samvete. Eukaristin och boten genom bikten är en verklig fastetid och en verklig vandring med Jesus på korsets väg. ”Daglig omvändelse och bot finner sin källa och näring i eukaristin, ty i den blir Kristi offer närvarande, som har försonat oss med Gud”, läser vi i katekesen §1436.
Ja, kära medvandrare! Den här tiden är en nådens tid. Men varför skulle den vara begränsad till fastetiden och fredagarna? Har vi inte alltid behov av omvändelse och försoning med Gud?
diakon Göran Fäldt
