Kortpredikan 31 mars 2020

4 Mos 21: 4-9; Ps 102: 2-3, 16-21; Joh 8: 21-30

”När någon hade blivit biten av en orm, såg han upp på kopparor­men och blev så vid liv.”

Vi hör om det som hände Israels folk när de knotar mot Herren och Mo­se på vandringen genom öknen.

För det moderna sinnet uppfattas det som vid­ske­pelse. Sam­ti­digt åter­ger Skriften det som en profetia om vår tros centrum.

Den 27 mars delade Påven Franciskus ut välsignelsen urbi et or­bi, över staden och världen. Påven stod framför Peterskyrkan inför en tom Petersplats. Bakom påven fanns ett krucifix som förts ge­nom staden vid medeltida farsoter. Påven såg upp mot den kors­fäste och välsigna­de sedan staden och världen med den he­li­ga monstransen.

Gör det någon skillnad? Vet vi inte idag så mycket mera om virus och om hur man skyddas?

Folkets knotande i öknen är en bild för en djupa­re skada. Folket hade talat ”mot Gud och mot Mo­­­se”.  

I Johannesevangeliet intensifieras ”knotandet” till det yttersta. Mot­­­­stån­det mot Jesus blir en bild för människans djupare blind­het, otron. Je­sus säger: ”Om ni inte tror att jag är den jag är, skall ni dö i era synder”.

Men det är inte hans sista ord. Han är på väg mot sin påsk och förutsä­ger vad som skall ske, det som den upphöjda kopparor­men pekar fram mot. ”När ni har upphöjt Människosonen, skall ni förstå att jag är den jag är”.  

Vägen till denna tro och till den avgörande hälsan är den­samma som för folket i öknen, den hälsosamma ångern och den helande tron.

I varje eukaristi upphöjs det tecken som kopparormen pekar fram mot. ”Se Guds Lamm som borttager världens synder.”

Själv säger Jesus: ”När jag har blivit upphöjd från jor­den skall jag dra alla till mig.”

                                                                                                     pater Ingmar Svanteson