Predikningar

"Välkomna, allt är redo!" Inbjudan är vidöppen. Det är människan som hittar på ursäkter. Hon tror sig ha rätten att prioritera annat och ta emot nåden se­nare, när det passar. Domen är hård, men rättvis. "Ingen av dem som först blev inbjud­na skall få vara med." Inte för att de inte duger, men för att de av­visar nåden.

​​​​​​​Carlo Borromeo var en hängiven biskop i 1500-talets Mi­lano. Han för­djupade prästernas utbildning och värnade om de fattiga och sjuka, också genom eget exempel, allt i det tridentinska konciliets anda. Till sina präster säger han: "Var inte så generös mot andra att ingenting åter­står för dig själv. Du måste visserligen ha omsorg om själarna, men inte så att du glömmer dig själv." Förvaltaren i Benedictus re­gel, med ansvar för tusen praktiska ting, får rådet att ock­så ha omsorg om sin egen själ.

​​​​​​​”Låt oss glädja oss i Herren på alla helgons högtidsdag.” Alla Helgons högtid är en slags skörde­fest. Vetekornet som sänktes ner i jorden har burit frukt. Vår Herres Jesu Kristi död och upp­stån­delse bär tusenfaldig frukt i helgonen. De lyfter vår blick mot fullkom­ningen och slut­målet, det vi är skapade till och bestämda för. Även om vi fort­farande suckar under död och förgänglighet stärks vi i glädjen och hoppet när vi ser den stora skaran som står inför tro­nen. Hel­gonen ger nytt mod och får hela Guds folk att räta på ryggen. Att läsa om helgonen är att förstå: så är livet tänkt.

​​​​​​​Vi tror på de heligas gemenskap, communio sanctorum. Denna tro är en följd av Kristi upp­­­ståndelse. Påskens ljus, som lyser i kyrkans rum denna dag, vittnar om gemenskapen mel­lan alla som tror på den uppståndne Kristus. Konciliefäderna ägnade denna enhet ett särskilt kapitel när de undervisade om Kyrkans väsen. Helgonen som vi fira­de i går, de som redan är i fullheten av det­ta ljus, vi tror att de stöder oss och ber för oss. Vi påminns om det i varje eukaristi.

​​​​​​​”Vilka är de?” Dessa som vi firar. Dessa som väcker glädje i Guds folk och som får också världen att för­undras, även om deras budskap ofta avvisades så länge de levde? ”Det är de som kommer ur det stora lidandet,” hör vi i bibelns sista bok. ”Ingen må bedra sig,” säger mun­ken Aelred av Rie­vaulx, ”finns någon bland alla dessa heliga, som inte gick över till himlen ge­nom smärtor och bedrövelser i detta livet?”

​​​​​​​Slutet av åttonde kapitlet i Romarbrevet är hisnande och vackert, ock­­­­­så rent litterärt. Paulus drar konsekvensen av vad Gud har gjort för dem som har del i Kristi död och uppståndelse. "Om Gud är för oss, vem kan då va­ra mot oss?" Ingen makt i värl­den, varken död eller liv, var­ken krafter i djupet eller i höjden, "skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus".

Till de tröga, lata och obeslutsamma säger Jesus: ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten”. Till de högmodigt självsäkra talar han till och med om en ”låst port”, även om de har ”ätit och druckit med honom”. Till dem som låter sig varnas, till dem som vänder om på nytt säger han: ”Anden stöder oss i vår svaghet”.

​​​​​​​”Allt skapat är lagt under tomhetens välde.” Det är inte svårt att se. Skapelsen lever i ”slaveri under förgängelsen”. Något har gått fel och alla lider av det. Men så för aposteln beskrivningen ett steg vidare. Han kallar tom­­­­heten ”födslovåndor”. Det trollar inte bort smärtan, men ger den ett hopp. Bärare och förvaltare av detta hopp kallar han ”Guds barn”. De tycks väcka förväntan. ”Ska­pelsen väntar otåligt” på att dessa hoppets förvaltare skall ”uppenbaras”.

​​​​​​​”Genom apostlarna har vi lärt känna dig”, bad vi i kollektbönen. Apostlarna har förmedlat tillförlitlig kunskap om Herren. Utan den kunskapen hade vi navigerat i blindo. Jesus säger om sina apost­lar: ”Den som hör er, han hör mig”. Men successionen från apostlarna är inte bara en lära. Paulus talar om en byggnad där stenar fogas sam­man. Den byggnaden, den heliga kyrkan, har både en synlig utsida och en osynlig insi­da.