Kortpredikan 31 juli 2020, S. Ignatius av Loyola, präst
Jer 26: 1-9; Ps 69: 5, 8-10, 14; Matt 13: 54-58
Jeremias bok upprepar vad profeten sagt redan tidigare. ”Det skall gå detta hus liksom det gick Shilo.” Alla visste vad Jeremia syftade på. Shilo hade förstörts av filistéerna under Samuels tid, då också arken föll i fiendens hand.
Nu säger Jeremia att samma öde skall drabba Jerusalem! Det var som att svära i kyrkan. I stället för att höra på uppmaningen till omvändelse, vänder sig alla mot Jeremia. ”Du måste döden dö.”
En avvisande reaktion mötte också Jesus i hans hemstad, trots att folket förundras över hans ”visdom och underverk”. ”Han blev en stötesten för dem. Han gjorde inte många underverk där, eftersom de inte ville tro.”
Kan det öde som en gång drabbade Jerusalem också drabba kyrkan?
Vi har sett i facit. Vi vet att det som hände Jerusalem inte var Guds sista ord för den heliga staden. Men det hjälper inte dem som inte tar profetens ord på allvar när de uttalas.
Ignatius lärde sig genom egen erfarenhet att lyssna och att skilja mellan andarna. Han upptäckte hur riddarromaner påverkade honom, jämfört med när han läste böcker om helgonens liv. Romanerna kunde vara spännande för stunden, men lämnade en fadd eftersmak. Det första behaget övergick i ledsnad, missmod och leda.
Helgonens liv var ofta krävande, men de gav en annan eftersmak: frid och glädje. Och den glädjen varade. Denna erfarenhet lärde honom att skilja mellan andarna. Av frukten känner man trädet.
Egentligen är det vad Kyrkan hela tiden lär sina barn, med källa i Guds ord och den heliga eukaristin.
Men människan hör inte automatiskt. Den helige Ignatius säger: ”Få människor anar vad Gud kunde göra av dem om de utan förbehåll ville överlämna sig åt nådens ledning, om de tog avstånd från sig själva och helt överlämnade sig åt den gudomlige mästaren så att han kunde forma deras själar mellan sina händer”.
Varje gång vi lyssnar med hjärtats öra låter vi hans profetiska ord utföra sitt förberedande verk.
I varje eukaristi fullbordas hans ”visdom och underverk”.
pater Ingmar Svanteson
