Kortpredikan 24 juli 2020
Jer 3: 14-17; Ps 31: 10-12b, 13; Matt 13: 18-23
”Vänd om”, säger Herren.
Folket var förskingrat och bodde inte i det land som de fått. Uppmaningen betyder i förstone att vända tillbaka till det landet. Men i främmande land hade de också vänt sig till andra gudar. Därför var det också en maning att vända tillbaka till deras rätte Herre. ”Vänd om, ty det är jag som är er Herre”. Uppmaningen var förknippat med ett löfte att föras i bet av herdar efter Herrens hjärta.
Men så tillfogar profeten något förvånande. Man skall inte mer tala om Herrens förbundsark. Varför? Det var ju tecknet på Herrens närvaro mitt ibland sitt folk! De skulle inte ens sakna den.
Det är en profetia om att de själva skall bli vad arken och templet var i det första förbundet. ”Ni är Guds tempel”, skall aposteln säga. Profeten inkluderar dessutom ”alla hednafolk”. En vidunderlig profetia om både Kyrkan och om varje lärjunge. ”Guds rike är inom er”, säger Jesus. Då skall de inte längre vandra efter ”sina onda hjärtans hårdhet”.
Denna omvändelse sker genom det ord som såningsmannen sår ut. Det bär inte frukt automatiskt. Det snappas bort av den Onde, när de som hör inte förstår. Där det inte får rotfäste hjälper det inte i lidande och motgångar. Ordet kvävs när bekymmer och världsliga lockelser tar över.
Men det bär frukt i den som hör och förstår.
Det gör Kyrkan till ett tempel och hjärtat till en förbundsark. Enligt Cassianus[1] rymmer detta hjärta inte bara de två stentavlorna, ”ett tvåfaldigt hjälpmedel till förblivande fasthet”, utan också ”det förgyllda kärlet, symbolen för det rena och luttrade minnet, den himmelska sötman, änglarnas bröd”.
Dessutom rymmer arken ”Arons stav, Kristi frälsande banér, som grönskar i kraft av odödlig åminnelse – skottet av Ishais rot, som grönskar mer levande efter sin död”.
Allt – både läsning, minne, sötma och åminnelse – firar vi i den heliga eukaristin för att det skall bära frukt i våra hjärtan.
pater Ingmar Svanteson
[1] Collatio XIV: 10, Hjärtats ro s. 39 (Artos förlag).
