Predikan. 17 söndagen under året 2020

Predikan. 17 söndagen under året 2020

1 Kung 3: 5, 7-12; Ps 119; Rom 8: 28-30; Matt 13: 44-52

Töm dina händer

Kära systrar och bröder i Kristus,

Med läsningarna idag vill Kyrkan att vi frågar oss hur vi egentligen kan ”ge allt” för Guds rike. Jesus tredje liknelse i evangeliet, den om nätet och fisken, ger en viktig insikt för vårt svar: det inte är vi som hittar Guds rike – skatten, pärlan; det är Riket som hittar oss, Gud som ”ger allt” för oss.

I andra läsningen ur Romarbrevet hörde vi att Gud ”på allt sätt hjälper” dem som han ”har kallat efter sin plan” och som ”älskar honom”, att ”nå det goda”. Dvs alla människor är predestinerade, förutbestämda, till gemenskap med Gud. Ingen är skapad för evig fördömelse, att kastas bort eller brännas upp som Jesus varnande uttrycker det. Gud är helt fri i hur han uppenbarar detta för alla; hans ”plan” som aposteln Paulus talar om. Och människan är på samma sätt helt fri att svara; att acceptera eller avvisa Gud. Det betyder också att Gud aldrig tvingar sig på oss, vare sig här i tiden eller bortom den. Den som missionerar med svärd, våld och tvång missionerar alltså inte för Gud. Och den som säger sitt aktiva nej till Gud i tid och rum kommer inte att ändå få ett liv med Gud i evigheten.

Gud förverkligar stegvis sin plan i historien genom att söka upp människan och ingå förbund med henne, dvs binder sig själv i en gemenskap med oss, trots vår ständiga strävan bort från Gud. Gamla Testamentet berättar om hur Gud genom olika mänskliga medlare utvidgar denna gemenskap till att omfatta allt fler: från ett äktenskap genom de första människorna, via ett hushåll genom Noa, en stam genom Abraham, ett folk genom Mose fram till ett kungarike genom David och Salomo – med löftet att det en dag ska omfatta alla folk, genom den slutlige medlaren Jesus Kristus; Gud själv som blir människa i Davids kungliga ätt för att ge förbundet ett innehåll som ingen annan medlare kunnat.

Alla förbund och medlare fram till Jesus och det nya och eviga förbundet är ofullständiga förlagor. Det är dessa föregående medlare som Aposteln Paulus i andra läsningen menar att Gud ”i förväg” hade ”utsett” och ”bestämt till att formas efter hans sons bild”; dvs av den som från evighet är hos Fadern och som slutligen ska gå in i tiden och ge sitt eget liv för att var och en av oss, älskade till existens av Gud, ska frälsas från syndens konsekvens, en evighet utan Gud, och istället börja leva i hans gemenskap redan nu, för fullbordan en dag i den kroppsliga uppståndelsen från de döda.

Detta leder till en första förklaring av liknelserna om skatten i åkern och den dyrbara pärlan i evangeliet. En förklaring som går tillbaka till kyrkofadern Irenaeus av Lyon på 100-talet: Jesus Kristus själv är skatten som är gömd i det Gamla Testamentets, de ofullständiga medlarnas och de föregående, och stegvis utvidgade, förbundens, åker. I ljuset av Kristus kors och uppståndelse, den värdefullaste av pärlor, förstår vi de tidigare förbunden och deras tecken som ofullständiga föregångare men förkunnare av Guds sons ankomst, och därmed av Kyrkan och hennes sju sakrament.

En av dessa föregångare, kung Salomo, bad i första läsningen ur Första Kungaboken om gåvan att kunna se med Guds ögon och ordna ting, fatta beslut, efter Guds vilja; att älska Guds lag, för att lyda den, som dagens responsoriepsalm uttryckte det. Salomo kom att få denna visdom, men han saknade gudsfruktan, dvs fruktan för effekten av att Guds visdom och lag inte får råda, och avföll till slut från Guds väg. Den unge Salomos önskan att förverkliga Guds vilja som det första och absolut viktigaste av allt kom istället att levas fullt ut av Jesus Kristus. Han som därför är förebilden för sann gudsfruktan.

Och då är vi framme vid den andra förklaringen av liknelserna om skatten och pärlan. Värdet av Himmelriket, Guds rike, dvs av att hans vilja får råda fullt ut i och genom oss i alla våra val och livssituationer, är helt oskattbart. Och det är ju egentligen självklart när vi tänker efter: vad kan mäta sig med ett evigt liv uppfyllt av det Sanna, Goda och Sköna – dvs av Gud? Bara ett ögonblicks verklig insikt får oss att, som männen i liknelserna, vilja ge allt för det. Liknelserna kan därför ses som en fortsättning på Jesus första saligprisning i Bergspredikan, åtta kapitel tidigare i Matteusevangeliet: ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.”

Andlig fattigdom betyder just beredskapen att göra de uppoffringar som krävs för, och blir följden av, att Kristus blir livets enda rättesnöre. I vår tid och del av världen handlar det ofta om anseende: att möta andras ogillande för att jag står upp för, eller visar, min katolska tro. Men det handlar också om tid och resurser: att vara beredd att ge för att lindra den materiella fattigdom som både finns runt om mig och i världen – istället för att bara tycka att ”någon annan” borde göra något, eller bara tala teoretiskt om att ”strukturerna” måste ändras. Det som jag aktivt gör av med, ”säljer”, i anseende, resurser osv, gör att jag har råd att köpa pärlan, Himmelriket. I en fullkomlig tillit till att Gud fyller på från sig och sitt när jag ger av mig och mitt.

En avgörande förutsättning för den andliga fattigdomen är tacksamhet. Det handlar om att tacka Gud för allt det goda jag har i mitt liv, också det som jag kan se har mig själv som orsak; eftersom Gud är den yttersta orsaken till det som har orsakat mig och allt jag är, har och kan. Men det handlar också om att kunna tacka Gud för det jag får offra för hans skull, en insikt som slutligen landar i frågan i Jobs bok i Bibeln: skulle jag kunna leva mitt liv i tillit till Gud, om jag så blev berövad allt jag hade, inklusive min hälsa?

Vad ord betyder förklaras bäst av människor som har levt orden i sina liv. Att låta sig inspireras av helgonen och deras föredöme är därför en hjälp på vår väg: Franciskus av Assisi, Moder Teresa, Maximilian Kolbe, t ex. Eller lilla Thérèse av Lisieux och hennes beskrivning av det kristna livet som att stå inför Gud med tomma händer och öppna sträcka fram dem. Det är att bli människa fullt ut, genom att Guds avbild i oss får blomma till vår likhet med honom – vårt givande av oss själva utan krav på att få något tillbaka. Det som blir ett givande av den gudomliga kärleken. Av Riket.

Ja, låt oss be Gud om nåden att tömma våra händer med allt vad vi själva stoppat i dem. Att kunna sträcka fram dem till Honom, så att han kan fylla dem med sitt rikes skatt som vi sedan ger av i världen. Låt oss be att ingenting i våra liv blir viktigare än det. Amen.

                                                                                                      pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater ThomasPater Thomas Idergard kommer ursprungligen från Arvidsjaur i Lappland. Efter sin studentexamen 1988 i Umeå studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och var ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Thomas Idergard arbetade som PR-expert i ett antal större organisationer fram till konversionen till Katolska kyrkan 2009. Han studerade filosofi på Newmaninstitutet i Uppsala och inträdde 2012 i jesuitorden för att sedan fortsätta sina teologistudier i London under tre år. Han praktiserade också en tid i Rom på Vatikanradion. Efter prästvigningen började han som församlingspräst i S:ta Eugenia församling vid Kungsträdgården i Stockholm som har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1783, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället.

Pater Thomas publicerar sina texter på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här