Kortpredikan 28 juli 2020, S. Botvid, martyr
Jer 14: 17-22; Ps 79: 8-9, 11, 13; Matt 13: 36-43
Den omedelbara orsaken till profeten Jeremias klagan är torka och missväxt. ”Kommer jag in i staden, så möts jag där av hungerns plågor.”
Men profeten ser djupare. Han ser ett samband mellan den yttre nöden och folkets avfall från Gud. Avguden Baal som de tillbad, regnguden, förmådde inte ge regn.
Profeten vet att folket har vänt sig bort från sina fäders Gud och det förbund han slöt med dem. Folket vill inte se att de öser ur usla brunnar. En bild för kyrkan i Västerlandet med Sverige i täten?
I förklaringen till evangeliets liknelse anger Jesus orsaken till skadan: ”alla som förleder människorna och bryter mot lagen”.
Ändå varnar liknelsen för att gripa in för tidigt och riskera att också rensa bort vetet. Ogräset var av ett slag som i början inte var lätt att skilja från vete.
Därför måste kyrkan undervisa klart och entydigt. Oklar undervisning berövar de troende det ljus de behöver och har rätt till.
Ändå behöver de troende gåvan att skilja mellan andarna, förmåga att upptäcka de ”fåfängliga avgudar” som enligt profeten till slut är kraftlösa.
”Vi längtar efter frid, men inget gott kommer.” ”Varför mår vi så dåligt, när vi har det så bra?” frågar redan en sekulär forskare.
Kyrkan vet att det finns en väg till ”det goda”. Fred förutsätter rättvisa. Något liknande gäller för den enskilde. Vägen till frid är att bevara hjärtat rent.
De monastiska fädernas vägledning är allt nödvändigare. De visar vägen till det renade hjärta som ser klart.
pater Ingmar Svanteson
