Predikan. 17 söndagen under året 2020

1 Kung 3: 5, 7-12; Ps 119: 57, 72, 76-77, 127-130; Rom 8: 28-30; Matt 13: 44-52

Det goda valet

Det ”förråd” som Jesus nämner i slutet av dagens evangelium får vi en skymt av i dagens läsningar. Vi hör om den unge kungen Salomo, som ber om ett vist och ly­digt hjärta. Pau­lus beskriver hur män­niskan kan få allt i sitt liv att samver­ka till det bäs­ta. Lik­nel­ser­na i evan­geliet talar om en skimrande skatt och en lysande pärla. Vi skymtar ett förråd ur vilket lärjungen kan hämta fram både nytt och gammalt. Inte minst i en tid när män­ni­skan förvän­tas vara sin egen lyckas smed, men lätt blir en lekboll för kraf­ter som berövar hen­ne både lyckan och friheten och sedan lämnar henne i sticket.

    Salomo handlade klokt när han blivit kung efter sin fader David. Han var ung och oer­fa­ren. I en dröm får han löfte av Gud att be om vad han mest önskade. Han bad inte om fram­gång och rikedom, inte om seger över sina fiender och inte om personlig ära. Han bad om ett lydigt hjärta och om förmåga att skilja mellan gott och ont, så att han kunde bli en rättvis do­mare och en god kung för sitt folk. Den bönen behagade Gud och han gav Salo­mo ett vist och förståndigt hjärta.

    Det är en bild för människans grundläggande val. På något sätt gör varje människa ett avgörande val i sitt liv. Också om det sker o­med­vetet och stegvis. Ingen människa kan smi­ta undan det­ valet. Också den som bara följer med strömmen gör ett val, men till sitt eget fördärv. Den som väljer den rätta vägen har in­sett att hen­nes liv är för värdefullt för att utlämnas åt godtyckliga krafter.

    Salomo hade ock­så förstått att han inte kunde vägleda sig själv. Den insikten finns inte hos de högmodiga. De tror att de kan vägleda sig själva. Salomo är ödmjuk nog att be Gud om hjälp. Han ber Gud om ett vist hjärta. Bene­dic­tus säger i sin re­­gel: ”När du börjar ett gott verk, begär då allra först att Gud skall full­borda det”. Vi bad i kollektbönen: ”Visa i barmhärtighet hur vi skall leva i världen, så att vi under din ledning brukar de förgängliga gåvorna så att vi inte går miste om de oförgängliga”. Be om ett hjärta som kan skilja mel­lan gott och ont, mellan sanning och lögn, så att du hatar lög­nen och väljer sanningen. Be Gud om den förmågan. Endast den som har gett dig livet kan ge dig det ljus du behöver. Den heliga Birgitta bad: ”Her­re, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den”. Börja varje dag med att överlåta dig åt Guds vilja. Bed den i bå­de goda dagar och i onda. Al­ter­nativet är att till slut kastas bort, som den dåliga fisken i Jesu liknelse, och få grå­ta och skä­ra tänder över ett misslyckat liv.

    Gud har större planer för den människa han skapat. Större än att bara leva som det fal­ler sig mellan fö­del­se och död. Gud har skapat människan till sin avbild och nyskapat hen­ne för att formas efter sin Sons bild. Därför blev Sonen människa. Han kallade människor att följa honom, så att Sonen kunde bli den första bland många bröder och systrar. Han dog och uppstod för att försona deras synder och ge dem ett nytt liv. Paulus säger att de blir rättfärdiga, de får det rätt ställt med både Gud och människor. Det fullbordas inte på en dag, men fröet är givet re­dan i dopet och det renas, botas och stärks genom de andra sak­ramenten. Människan lever inte längre med sig själv eller okända makter som vägledare. Själviskheten får inte styra fritt, trots att den är envis. Den inre kompassen visar allt tydli­gare skillnaden mellan gott och ont. En läng­tan växer i lärjungens hjärta, längtan att bli lik sin Herre och se honom sådan han är. Att en gång helt få del av hans här­lighet. Lärjungen läser ur Skriftens rika förråd, som vi sjöng i responsoriepsalmen: ”När dina ord öppnas, ger de ljus och skänker förstånd åt de enfaldi­ga”.

    Lärjungen lär sig älska sin Herre mer än allt annat. Hon känner igen honom i liknelsens skatt och pärla. Med dessa bilder talade Jesus om sig själv. Han är det oöver­träffade sva­ret på Salomos bön om vishet. ”Han är”, säger aposteln, ”vår vishet från Gud, vår rätt­fär­dig­het, vår helighet och vår frihet”.

    Därför är den som funnit skatten så beslutsam och målmedveten. Han säljer allt han ä­ger för att komma i besittning av den. Paulus säger: ”Allt som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust”. Det behöver också den höra som kom­mit upp i åren. Så att det inte går som det gick för Salomo, som mot slutet av sitt liv inte höll fast vid sin första kärlek och förfördes av sina många hustrur att tillbe andra gu­dar. Världsliga bekym­mer och rikedomens lockelser kan kväva den första kärleken. ”Äls­kar du mig”, frågar Je­sus sin lärjunge. Älskar du mig mer än något annat? Det är vad Bene­dictus uppmanar till, ”att inte föredra något före kärleken till Kristus”. När han gett sina bröder de många verktygen för den andliga konsten talar han om lönen: ”vad intet öga sett, vad inte öra hört, vad Gud berett åt dem som äls­kar honom”.

    Paulus formulerar det som ett vidunderligt löf­te: ”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”.[1] Kärleken till Kristus ger lärjungen en kraft som berövar de onda mak­terna sitt gift och tar dem i sin tjänst. Ljuset från honom är starkare än både ångest och mörker. Som vi skall höra nästa söndag: ”Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Varken krafter i höjden eller kraf­ter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus, vår herre.”

    Det enda som kan skilja oss från den kärleken är att människan själv avvisar den.  

    Amen.

                                                                                                pater Ingamr Svanteson

[1] Översättningen tagen från 1917. I bibel 2000 finns en liknande formulering som en not.