Kortpredikan 9 juli 2020
Hosea 11: 1-4, 8c-9; Ps 80: 2ac, 3b, 15-16; Matt 10: 7-15
Förhållandet mellan Gud och hans folk är en kärlekshistoria. ”När Israel var ung, fick jag honom kär.” Den första kärleken.
Men tiden går, kärleken får konkurrenter och svalnar. ”Ju mer de har blivit kallade, dess mer har de dragit sig undan. De frambär offer åt Baalerna.”
Det är också kyrkans och de troendes historia. Vem hade trott att de prästerliga övergreppen kunde ske? Men det finns på närmare håll. Vem trodde att det skulle finnas så mycket tröghet, vankelmod och ren ovilja i det egna hjärtat?
Men hos Gud är kärleken evig. När hans rättfärdighet ser människans bortvändhet återger profeten en slags vånda i Gudomens inre, beskriven med mänskliga ord och bilder. ”Mitt hjärta vänder sig i mig, all min barmhärtighet vaknar… med vrede vill jag ej komma.”
Guds väsen är kärlek. Han vill inte komma med vrede. Det är människan som tvingar honom till det, med ett slags inre motstånd från hans innersta. ”Mitt hjärta vänder sig i mig, all min barmhärtighet vaknar.”
När en människa går förlorad är det enbart hos henne som ansvaret ligger, trots att det beskrivs som en Guds dom.
Apostlarna sänds ut att förkunna himmelrikets närhet. Det har sin egen tyngd och behöver inte ”guld, silver eller koppar” som förstärkning. Att avvisa förkunnarna är att avvisa den som sänt ut dem.
Himmelriket är nära. Profeten låter Gud säga: ”Helig är jag bland er, och med vrede vill jag ej komma”.
Vi firar det i varje eukaristi. ”Jag sänkte mig ned till dem och gav dem föda.”
pater Ingmar Svanteson
