Kortpredikan 29 augusti 2020, Johannes Döparens martyrium
Jer 1: 17-19; Ps 71: 1-4a, 5-6b. 15 ab, 17; Mark 6: 17-29
Det är svårt att blunda för kyrkans profetiska kallelse när vi hör dagens evangelium. ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med…”
Vad säger den profetiska kyrkan om dagens samboförhållanden, otillåtna äktenskap eller homosexuella relationer?
Det som bara för kort tid sedan erkändes som norm, har idag förvandlats till något som inte ens får sägas offentligt.
Må vi be om mod att i rätt tid och med rätta ord säga det som måste sägas. Ve den kyrka som tiger.
Att ”leva ihop med” en annan människa är något heligt. Att härda ut i ofrivillig ”ensamhet” kan kräva det till synes omöjliga. Men det rena hjärtat får löftet att se det högsta goda.
De tidiga munkarna kände igen sin inre kamp i profetens kallelse. Som när Jeremia stod ensam ”mot hela landet, mot dess präster och mot folket i allmänhet”
När de destruktiva tankarna tillåts ockupera hjärtat är det inte svårt att tvivla på både Gud och på kallelsen.
Men det är ingen naturlag att så sker. Människan har en gudomligt given frihet att välja vad hon släpper in i hjärtat. Att under bön tugga i sig Guds ord är att omges av ”en järnpelare och en kopparmur”.
Vi har tillgång till Guds vapenrustning. Det är inte bara hans ord vi får del av. Det är Kristus själv som kämpar i oss och med oss, även om kampen tycks skoningslös och nederlagen blir många.
Johannes Döparens martyrium var inte ett nederlag utan en seger. Johannes blev ”sanningens och rättvisans martyr”.
Johannes födelse var sammanvävd med Jesu födelse. Hans död föregriper Jesu död och uppståndelse.
I eukaristin dras vi in i samma mysterium.
Denna mässas slutbön säger att eukaristin ”förenar våra egna lidanden till en oupplöslig enhet med Jesus Kristus, vår Herre”.
Eukaristin bekräftar vad profeten Jeremia fick höra: ”Var inte förfärad… jag gör dig till en järnpelare och en kopparmur… ty jag är med dig, säger Herren, och jag vill hjälpa dig”.
pater Ingmar Svanteson
