Predikningar

Martyrerna har en frälsare, därför kan de inte övervinnas. Människan har en Frälsare och det får följder både för dem som tror och för dem som av­visar. Vi märker det redan dagen efter. Enligt urgammalt bruk firas idag både i öst och väst den förste martyren, den helige Stefanos. Igår föddes Kristus till jorden, för att Stefanos idag skulle födas till himlen.

Vi har en frälsare och hans ljus kan inte övervinnas av mörkret. Vi har en frälsare. Det var julnattens budskap. Evangelisten Lukas berättade om det. Äng­lar förkunnade det och det bekräftades av profeter, apostlar och evangelister. Johannes, den fjärde evangelisten, talar ett helt annat språk än Lukas, men budskapet är detsamma. Han kallar frälsaren för tillvarons ljus och säger: ”Lju­set lyser i mörkret, och mörkret har inte övervun­nit det.”

Vi har en Frälsare. Människan är att gratulera. Hon har en Frälsare. Runt hela jordens krets firas hans födelse denna natt. Samma glada budskap ljuder för alla människor: ”Idag har en frälsare fötts åt er”. Budskapet övergår allt vad filosofer och nobelpristagare kunnat tänka ut eller upptäcka. Därför är det änglar som förkunnar det. Herrens härlighet lyser omkring dem och herdarna grips av stor förfäran. Men de får höra: ”Var inte räd­da. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag har en frälsare fötts åt er”.

​​​​​​​David hade höga och fromma ambitioner. Han ville bygga ett hus åt Herren. Men han får frågan av Herren: ”Skulle du bygga mig ett hus?” Guds plan är större. Det är Herren som skall bygga ett hus åt Da­vid. Salomo får byg­ga det första utkastet. Men Salomos tem­pel pe­kar vidare. Löftet talar om ett ”kungadö­me” som skall vara ”befäst för evig tid”.

​​​​​​​”Dan före dan” – så är det också liturgiskt. Vi ser det i dagens läsningar. Dagen före julafton handlar om Johannes Döparen, vägröjaren. Om vi liknar honom vid en ”dag”, så blir hans ”dag” ”dagen fö­re Her­rens dag”.

Trons förundran. Under tiden före jul gör kyrkan gemensam sak med Gamla förbundets väntan på Mes­sias. Ett skönt uttryck för denna väntan är de s.k. O-antifonerna, de verser som inra­mar Ma­­rias lovsång i kyrkans vesper under de sju sista dagarna före jul. (Se katolska bönboken Ore­mus.) Alla an­tifoner är uppbygg­da på samma sätt och sjungs på samma melodi, med små variatio­ner. Varje antifon slutar i en bön om att den utlovade skall komma.

​​​​​​​Jungfru Maria skyndar till Elisabet bärande på sin dyrbara gåva. Elisabet representerar det folk som väntar på den utlovade Messias. Också vi hör till dem som väntar. Inte minst under advent. Vi uppmanas av profeten Sefanja att jubla och höja glädjerop, att vara glada och fröjda oss av allt hjärta. "Låt ej modet falla." Två skäl anges.

​​​​​​​Hur kan en människas ord och vilja betyda så mycket?Marias svar på ängelns budskap är historiens nyckelreplik. Den helige Bernhard ”stannar upp” hela historien i ögonblicket mellan ängelns bud­skap och Marias svar. Han säger att hela världen faller på knä och väntar: ”Skynda dig, jung­fru, att svara. Ett ord från dig, och de olyckliga tröstas, de fångna fri­köps, de fördömda frias, alla Adams barn, hela ditt släk­te blir räddat. Ge nu ditt svar till ängeln och genom ängeln till Gud.”

​​​​​​​”Allt folket stod utanför och bad medan offret pågick.” Prästen Sakarias frambar rökelseoffret, men var dold för folkets blickar. De deltog bedjande ”utanför”. På försoningsdagen gick översteprästen ända in i templets allraheligaste, dit ingen annan hade tillträde. Det nya förbundets offer, framburet av vår Herre Jesus Kristus på Golgota, fick templets för­låt att räm­na.

Profeten Jeremia var samtida med kung Sidkia, den siste ättlingen av Davids dynasti. Hans namn be­tyder: "Jahve är min rättfärdighet", men Sidkia levde inte upp till sitt namn. I stället var han svag och eftergiven. Profeten utlovar en rättfärdig avkomling till David som skall mot­svara nam­net. ”Detta skall vara det namn han skall få: Herren vår rättfärdig­het”. Långt senare skall aposteln Paulus förklara det: ”Kristus har blivit vår rätt­färdig­het”. Han gör oss rättfär­diga ge­nom att förlåta oss våra syn­der.